Det finns visst bara ett grumligt vattendrag

Om en partiledare säger att han eller hon är upprörd eller avkräver en annan partiledare en ursäkt är det snarare regel än undantag att det aktuella tv-inslaget blir kvällstidningsnyhet på temat ”storbråk”. Givet hur vattentätt detta samband verkar vara kan man nästan tänka sig att partiledare ibland luftar dylika signalord för att få lite uppföljande publicitet på sina insatser.

Huruvida det var så i fallet Mona Sahlin vs. Göran Hägglund i söndagens debatt i Agenda kan man inte så noga veta, men uppföljning blev det. På temat storgräl.

Själva ämnet för Sahlins och Hägglunds ihoprykande, Ilmar Reepalu, var själv inte närvarande. Lika så bra det. Han har under de stormiga veckorna som varit givits oändligt antal tillfällen att förklara och förtydliga sig, såväl i svensk som utländsk press. Och varje gång han försöker kör han foten längre och längre in i klaveret eller munnen eller var man nu sätter den.

Det lustiga är också att det är ungefär så de flesta – även Reepalus kritiker – benämner hans ständiga uttalanden. Som klavertramp. Vilket i sig antyder att få tror att han egentligen är en fullfjädrad antisemit i ordets allra värsta bemärkelse. Snarare att han är det mer eller mindre omedvetet, som en följd av att han är rätt marinerad i en jargong vanlig i kretsar som avskyr staten Israel.

Själv har jag nog tänkt i liknande banor och därför nästan tyckt synd om honom i turbulensen. Till den marinaden kan man sannolikt också foga att Reepalu är en politiker som ganska ohotad har suttit i toppen av en maktpyramid mycket längre. Han är inte van vid debatt, han är van vid att bli lyssnad till och lydd. Således är hans reaktion på ifrågasättande och kritik att bara mala på i samma stil, helt utan att ta ett steg tillbaka och se på hur det han säger faktiskt låter.

Till de här två förklaringarna kommer så en tredje, som även den har dryftats, men som kanske inte har varit tv-sänd ännu. Nämligen den att han medvetet söker behaga väljargrupper som tilltalas av en skvätt antisemitism. Detta antydde alltså Hägglund, varpå Mona Sahlin blev mycket upprörd, liksom den vänstra delen av den politiska bloggosfären förefaller vara.

”Menar verkligen Hägglund att judehat är så vanligt bland muslimer?”, frågar sig bloggen Alliansfritt Sverige upprört. Vad som avses med ”så vanligt” är oklart. Den enda poäng jag kan utläsa av Hägglunds uttalande är att det är vanligare. Och det är det ju. Det finns en konfliktlinje som är rätt välbelagd och – tyvärr – en väldigt djupt rotad tradition av misstänksamhet som rentav uppmuntras i många muslimska länder. Föreställningen att detta skulle försvinna i samma ögonblick som man invandrar till Sverige är rätt naiv.

Den sortens uppmuntran i form av både uppfostran och statlig propaganda gör naturligtvis avtryck. Konstigt vore väl annat. Att se den problembilden borde i sig inte vara något att be om ursäkt för. Att nyttja den för egna syften är däremot inte så snyggt. Om det nu är det Reepalu gör, jag är ärligt talat inte alls så säker på att han är så slug. Jag tror snarare att han lider av maktfullkomlighetens blindhet i kombination med lite allmänt och slentrianmässigt Israelhat.

I Alliansfritts Sveriges svartvita värld råder det emellertid ingen tvekan om vem som är slug. Det finns bara ett grumligt vattendrag. Det heter Sverigedemokraterna och där fiskar Göran Hägglund. Basta!

Fredrik Segerfeldt skriver klokt om saken.