Replik från SÄPO: Förenklat om Stasispionerna

SvD skriver på ledarplats den 19 februari att Säkerhetspolisen inte vill lämna ut sanningen om svenskar som påståtts ha spionerat för DDR under kalla kriget. Hade sanningen varit så enkel som att Säkerhetspolisen i sitt arkiv hade haft namn på femtio DDR-spioner som bedrivit underrättelsearbete mot Sverige, hade svaret varit givet. Sannolikt skulle alla ha åtalats för spioneri eller grovt spioneri, och deras namn skulle ha varit kända för den svenska allmänheten.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Någon Stasilista finns inte, och har aldrig funnits. Åren närmast efter Berlinmurens fall fick vi i omgångar uppgifter om att namn på personer bosatta i Sverige påträffats vid genomgång av Stasiarkiven. Av dessa kunde vi identifiera ungefär femtio. Eftersom de kunde misstänkas för spioneri inledde åklagare en förundersökning. Säkerhetspolisen har utrett, spanat och hållit förhör med de misstänkta.

I flertalet fall visade det sig att brottsmisstankarna var helt grundlösa. Personerna i fråga hade aldrig haft tillgång till några hemliga uppgifter och kände inte heller någon person som hade tillgång till sekretessbelagt material. Till exempel kunde Stasi ha antecknat personens namn som potentiell agent bara på grund av att denne som lärare vänt sig till DDR:s ambassad för att få material om Östtyskland.

Detta kan låta anmärkningsvärt, men det var så de östtyska underrättelseofficerarna i Stockholm motiverade sin existens. De hade skickats hit för att värva svenskar, och misslyckades de blev det inte någon längre vistelse i väst. Därför ljög de och förstorade minsta kontakt till en värdefull agent. Cheferna i Östberlin var fullt medvetna om detta. De hade ju gjort likadant för att nå sina positioner, och alla var måna om att hålla korthuset stående.

Fanns det då inte östtyska agenter bland de femtio? Jo, en handfull personer medgav att de hade värvats av Stasi. I dessa fall hade Stasi tänkt använda dem mot Västtyskland, vilket hade varit olovlig underrättelseverksamhet. Det är ett brott som redan var preskriberat när namnuppgifterna kom till oss på Säkerhetspolisen. Uppgifterna styrktes bland annat av att ingen av dem var anställd vid eller hade anknytning till det svenska totalförsvaret och att de saknade praktiska möjligheter att spionera mot Sverige. Ett undantag fanns: i ett fall var personen värvad av Säkerhetspolisen och arbetade som dubbelagent mot Stasi. Av naturliga skäl föredrar han och vi diskretion.

Säkerhetspolisens beslut att inte lämna ut de femtio namnen grundar sig på sekretesslagen. Det beslutet har Kammarrätten fastställt. Vi lämnar aldrig ut uppgifter som röjer våra källor och arbetsmetoder. I det här fallet tillkom dessutom omsorg om den enskilde, nämligen risken att 35 år efter en oskyldig kontakt med ett främmande lands ambassad bli utpekad som landsförrädare.

Åsa Hedin

Informationschef

Säkerhetspolisen