Don Draper är inte beroende

Den som följer Mad Men på svensk TV kunde i går se avsnittet där Don Draper – efter flera år på reklamfirman Sterling Cooper – motvilligt signerar ett treårigt kontrakt för sin anställning. Don Draper har personliga skäl att inte vilja skriva på kontraktet, eftersom det står i strid med hans underliggande önskan att kunna sticka när det passar honom.
Men det säger också något intressant om den konflikt mellan arbete och kapital som varit grunden för socialismen allt sedan 1800-talet. Den där arbetstagaren alltid förutsätts stå i beroendeställning till arbetsgivaren.
Det är nämligen inte Draper som är mest beroende av företaget eller sina arbetsgivare, utan de av honom. Utan hans kompetens skulle Sterling Cooper inte vara mycket mer än namnet, vilket för övrigt kommer att bli ännu tydligare i kommande avsnitt.
Annonsmännen på Madison Avenue som skildras i serien kan tyckas vara ohjälpligt fast i en svunnen tid, men en av seriens styrkor är att karaktärerna och handlingen utvecklas i takt med tidsandan, ja, i viss mån sätter de tonen för den. Vi får följa framväxten av en ny marknad för reklam och pr, men också en rad politiska förändringar – kvinnans frigörelse, kampen mot diskrimineringen av svarta, ungdomskulturens framväxt. Men Don Drapers roll är också ett tydligt exempel på ett framväxande kunskapssamhälle där varje anställd i allt större grad besitter unika kompetenser.
Draper är långt ifrån en utbytbar kugge i ett maskineri. Hans arbetsgivare är minst lika beroende av honom, som han av dem, och han vet det. Tack vare sin kompetens skulle han lätt kunna byta arbetsgivare om han inte trivdes.
Detta är nu en TV-serie, men som modell för arbetsmarknaden säger den mer om dagens kunskapssamhälle än 1800-talets gruvor eller det tidiga 1900-talets löpande band. Dessvärre utgår arbetsmarknadslagstiftningen alltför ofta från den senare typen av jobb.