Bistånd som medel eller självändamål

Under nästan femtio år har det viktigaste målet i biståndspolitiken varit ett självändamål, enprocentsmålet. Sedan har det förstås också funnits andra mål. Ett slag var demokrati inte viktigt utan det viktiga var att u-länderna var mobiliserande enpartistater – till vänster på den politiska skalan. Planekonomi var inne, frihet ute.

Numera är demokrati och mänskliga rättigheter en hörnsten i biståndspolitiken. Utmärkt. I Sveriges politik för global utveckling (som det så fint heter) finns ytterligare en hel uppsjö mål. Hur de hänger ihop eller vilken prioriteringsordning som gäller är ibland oklart, men klart är att politiken vill gott.

I dag fattade regeringen beslut om att inför ytterligare ett mål i PGU:n. Det är ekonomisk tillväxt. Som Gunilla Carlsson uttrycker det:

”Det är otvetydigt att ekonomisk tillväxt är helt avgörande för fattigdomsminskning. Det finns inga exempel på länder som framgångsrikt bekämpat fattigdom utan uthållig ekonomisk tillväxt.”

Just det, ekonomisk tillväxt blir alltså ett mål i biståndspolitiken först nu 2010. Det säger mer än vad man egentligen skulle vilja höra om den biståndspolitik som varit.

Gunilla Carlsson gör ett jättejobb genom att stegvis omforma utvecklingspolitiken till något som kan ge valuta för skattepengarna.