Konstruktiv och sansad Stig-Björn

Jag försvarar gärna reformerna i sjukförsäkringen. Den behövde reformeras. Av nuvarande debatt att döma är tidsbegränsningen som har införts ett sprillans nytt och borgerligt påfund. Så är det förstås inte. Hösten 2006 föreslog socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg just en sådan. Nu finns det en och när den är nådd följer en period på Arbetsförmedlingen, varpå en ny sjukskrivning kan ta vid – om detta konstateras vara enda utvägen.

Det är förstås helt i sin ordning att ifrågasätta den ordningen, eller ha andra tankar om skarpa gränser. Men då bör man lägga fram argument för varför den ena modellen eller den andra modellen är bättre. Men debatten fortsätter att fokusera på enstaka fall och episodiskt material.

Det enstaka fallet för dagen är 30-åriga trebarnsmamman Alexandra Johansson, som alltså befinner sig i utförsäkrat tillstånd för några månader framåt. Sjukskriven blev hon ungefär samtidigt som Anna Hedborg luftade idén om tidsbegränsning, det vill säga hösten 2006. Nu ställs hennes tillvaro och vardag på ända när hon måste gå till Arbetsförmedlingen och psykiatrin för att eventuellt få en ny diagnos.

Om jag gärna försvarar reformerna i sjukförsäkringen så är jag däremot inte ett dugg benägen att försvara riksdagsledamöterna Helena Riviére och Gunnar Axéns replik till Johansson. Visst har de poänger, men deras formuleringskonst går över gränsen och de glömmer bort vem som sitter på vilken stol. Det är, kort sagt, urbota klantigt.

Därmed inte sagt att de inte har poänger insprängda i sin text, för det har de.

Men allt skäll och alla burop de nu får kan de gott ha – allt enligt konceptet ”skyll er själva!”

Medan de flesta kommenterar med sådan affekt att det är stört omöjligt att utvinna några vettiga poänger, så gör Stig-Björn Ljunggren det sansat och resonerande. Hans inlägg är nog faktiskt det enda jag hittills läst som velat föra in någon sorts konstruktivitet i sjukförsäkringsdebatten hitintills.