Statlig kampanj mot ekivoka sms

Alla vill ha sin integritet och en privat sfär. Alla har också lite olika gränser för hur stor den ska vara och vad de accepterar för ingrepp i den personliga integriteten. Särskilt om säkerhetsfrågor ligger i botten. För de allra flesta gillar också säkerhet och är beredda att ”betala” en del för att känna trygghet.

När går staten för långt? Varför ska vi lita på den? Det är ofta knäckfrågan i debatterna kring integriteten och även om det är en ständigt pågående diskussion på fler håll än i Sverige just nu, så engagerar den inte så brett som man skulle kunna önska.

Uppenbarligen är majoritetens beredskap att köpa trygghet för lite kontroll ganska hög. Kanhända är det i många demokratier ett tecken på att man litar till antingen rättssäkerheten eller den egna påsens rena mjöl. Det kan man ha synpunkter på, men jag gissar att det är anledningen till att integritetsdebatten engagerar ett sådan relativt fåtal, trots att det berör varenda en av oss.

Det är i demokratier det. I auktoritära och totalitära stater ser integritetsfrågan lite annorlunda ut. Där är rättssäkerheten sällan något att hålla i handen. Inte heller kan man vila i tanken att yttrandefrihet, öppenhet och granskning begränsar kontrollen. Men ändå ser man förvånansvärt ofta att de breda lagren uthärdar massiv kontroll utan att begå revolution – för att det är tryggare.

Dock är det en helt annan trygghet man får i utbyte mot att spela med. Här talar vi sällan om säkerhet gentemot yttre hot, terrorism och våld, utan helt enkelt en något sånär förutsägbar relation till den repressiva staten.

Lite så tänker jag mig i alla fall relationerna mellan stat och individ i till exempel Kina. Hyfsat tydliga spelregler i en diktatur ger folk en möjlighet att ägna sig åt ett uthärdligt vardagligt människoliv, utan alltför stora kramper i själen. Och det är det de flesta vill.

Ur det perspektivet förefaller ett ingrepp som det här, som oerhört korkat. New York Times berättar att den kinesiska regeringen för närvarande intensifierar sin kampanj mot pornografi. Ett led i kampanjen är att mobiltelefoniföretag fått i uppgift att suspendera sms-tjänsten när användaren skickat meddelanden med ”illegalt eller ohälsosamt” innehåll.

Om någon integritetskränkning har förutsättning att generera breda protester måste det vara den här. Du kan ta ifrån människor rätten att engagera sig politiskt, läsa deras mejl, öppna deras post och begränsa deras åsiktsfrihet. I förvånande hög utsträckning kommer de att acceptera – så länge deras vardagsliv tillåts lunka på relativt ostörda. Visst, de kommer inte gilla det, men de kommer heller inte ta riskerna som är förenade med upproret.

Men att ta ifrån människor rätten att skicka ekivoka sms till sin partner? Det låter i mina öron som att be om trubbel. Det ska nog till jäkligt mycket förtryck, bröd och skådespel för att få folk acceptera det ingreppet.