Monarkin ger stadga åt demokratin

I dag skriver jag krönika utifrån Cecilia Åses bok Monarkins makt. Den är en seriöst inlägg om statsskicket och det är man inte bortskämd med vare sig från monarkins sympatisörer eller motståndare.

Boken uppehåller sig särskilt vid förhållandet mellan nation och monarki. Åse är skeptisk mot nationen – den finns ju inte i verkligheten utan ”bara” i människors föreställningsvärld – och menar att en av monarkins problematiska egenskaper är att den främjar det nationella genom att vara en samlande symbol ovanför partipolitiken.

Jag tror att det ligger en hel del i Åses observationer men kommer till rakt motsatt slutsats.

Det är klart att nationalism kan vara farlig och aggressiv och skadlig, men jag tror samtidigt att det är utomordentligt svårt att tänka sig ett samhälle som hålls ihop och kan fungera som land över tid om där inte finns någon som helst form av nationalkänsla, idé om att man hör ihop och har någonting gemensamt. Om då monarkin kan vara med och bära upp en fredlig, filantropisk och inkluderande nationalkänsla, så är väl det alldeles utmärkt. Man ska kanske inte överskatta hur stor betydelse den har, men inte heller underskatta den.

Monarkin är demokratiskt välförankrad och populär. Ska man byta bort den mot något annat måste man vara utomordentligt säker på att detta andra är bättre, och vad det skulle vara har man då aldrig fått någon övertygande beskrivning av.