Lymlarna i Köpenhamn

Att uttala sig tvärsäkert i klimatdebatten är att göra sig
dum. Ingen – och då menar jag verkligen ingen – kan vara helt säker på sin sak.
Klimatskeptikerna har färre vetenskapsmän på ”sin sida”, men det är klart att
det fortfarande finns en sportslig att vi överdriver hotet. De kan ha rätt, vi
vet inte helt säkert.

Majoriteten av expertisen tror emellertid på hotet. De kan också ha
rätt och det är väl ganska naturligt att vi som inte kan gå igenom alla data
från alla klimatstationer världen och decennier över väljer att helt enkelt tro
på majoriteten. Så funkar världen. Vi granskar inte allting själva, vi hoppas
att experterna ska leda oss rätt.

Klimatdebatten har nu blivit ett meningslöst ställningskrig
och jippot i Köpenhamn skapar friktion och ilska mellan världens länder. Det vi
journalister skriver skapar likaledes friktion och ilska mellan oss och läsare.

Du lierar dig med journalistflocken och gör ingen självständig granskning,
skriver en. Du avfärdar ett verkligt hot, skriver en annan.

Jaha. Jag lyckas alltså med både och? Jag känner dock någon sorts journalistiska skuldkänslor när jag
läser båda mejlen, men inser sedan att vare sig brevskrivare ett eller
brevskrivare två har någon vidare rätt att fälla några omdömen om mitt
försiktiga balanserande. De vet garanterat inte mer än jag. De har bara valt
sida och går upp i sin kamp.

Det är ju kul för dem att de är så tvärsäkra, men jag känner mig inte kaxig nog att
göra det valet. Så jag förhåller mig pragmatiskt. Nu sitter de där i Köpenhamn,
världsledarna. De har baxat sig ända dit och då är det i allas intresse att de
når någon sorts överenskommelse som alla kan åka hem och vara lagom missnöjda
med.

För, ponera att de allra mest högljudda klimatskeptikerna har rätt. Föreställ
dig att klimatförändringarna inte alls har så mycket med människans utsläpp att
göra som vi säger. Tja. Då har vi minskat våra utsläpp och puffat världen i en
mer miljövänlig utveckling. Det kan jag leva med.

Det politiska problemet i Köpenhamn just nu är, av
rapporteringen att döma, att under klimatmötet skapas inte samsyn och global
förbrödring. I Köpenhamn pågår ett globalt praktgräl.

I rapporteringen ställs
den fattiga världen mot den rika världen och vi får veta att den rika världen
inte respekterar den fattiga och beter sig odemokratiskt. Det skrivs om hemliga
förhandlingar vid sidan av och man kan tycka att det låter stötande med sådan
mobbning, men då glömmer vi bort att förhandlingsläget inte är en saga där de
fattiga per definition är goda och de rika per definition är onda.

I Köpenhamn ”representeras” en stor del av
världens fattiga av despoter och diktatorer som tänker föga på de folk de styr
över. Fredrik Reinfeldt är där som EU-ordförande och Sveriges statsminister.
Han är oerhört väl medveten om att Sveriges befolkning betraktar hans göranden och
låtanden och lägger dem på minnet inför nästa val.

Men många av den fattiga
världens ledare betänker inget sådant alls. De är där och slår vakt om sina
intressen och sina – inte sitt folks – inkomster och levnadsstandard.

Jag kan
inte påstå att jag blir särdeles upprörd om det pågår förhandlingar bakom
ryggen på Robert Mugabe (som normalt har inreseförbud i EU) och Mahmoud
Ahmadinejad – de kanske värsta lymlarna i Köpenhamn denna vecka. (Läs den
senares sex punkter för att rädda klimatet här.)

Den rika världen bör definitivt ta hänsyn till den fattiga
världen i de här förhandlingarna. Men det betyder långtifrån alltid att den
rika världen bör ta hänsyn till den fattiga världens ledare. Att göra det kan
vara direkt ansvarslöst och i realiteten hänsynslöst mot den fattiga världens folk.