Ledarbloggen
Claes Arvidsson
Claes Arvidsson
Det här är Sveriges säkerhetsdoktrin.
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Och vidare:
”Sverige ska både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.”
När jag senast skrev om den ensidigt utfärdade solidaritetsdeklarationen var slutsatsen: ”Ordbubbel. Mer hållfast än så är inte Sveriges säkerhetsdoktrin.”
På Folk och försvars höstkonferens visade Bo Hugemark vad som skulle behöva tillföras försvarsmakten för att uppfylla vad vi lovar (Bo Hugemark och Johan Tunberger kommer snart med en bok en saken).
Debatten har sedan gått vidare på Brännpunkt bland annat med ett inlägg av försvarsminister Sten Tolgfors som skriver:
”Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.”
Nu pågår den som bäst på Sveriges bästa försvarsblogg Wiseman’s Wisdoms. I två inlägg sågas Solidaritsförklaringen (inte solidariteten). Det första heter klädsamt nog Kejsarens nya kläder. I det andra skriver man:
”Utan att djuploda i det hela kan man säga att vi idag talar om säkerhetsgarantier och att kunna ge och ta emot hjälp från andra nationer utan några konkreta förberedelser, medan vi tidigare hade konkreta och långtgående förberedelser framförallt för att ta emot hjälp och vissa fall även ge, men de fick inte omtalas. En paradox minst sagt.”
Och vidare:
”I höstas genomfördes för andra gången beredskapsövningen Dagny med resultat som visar på att de senaste tio åren varit kostsamma för svensk beredskap. Förra Dagny genomfördes för tre år sedan (frågan varför ingen övning genomförts sedan dess är ju klart intressant). Man måste ju ändå hoppas att det scenario som övades under Dagny anses vara en av de mer troligare hotbilderna, annars har mycket energi och pengar lagts på fel håll. För att genomföra den förstärkning av Gotland som övades under Dagny blottställde man i stort sett övriga Sverige, framförallt avseende kritiska resurser som t ex luftvärn.”
Det är utmärkt att Tolgfors har gett sig in i debatt med Wiseman, men tyvärr låter han som vanligt som en värsta wiseguy. Tolgfors argumenterar som han led av fantomsmärtor från det gamla försvaret.
Kritik mot dimensionering brukar avfärdas med att kritiker vill ha tillbaka det gamla invasionsförsvaret och nu lider han av samma åkomma när det gäller hotbilden mot Sverige.
På sin blogg konstaterar han att ett storskaligt invasionshot av den gamla typen mot Sverige är uteslutet. Men som sagt, det är inte det saken gäller.
Intressant är dock att han skriver apropå väpnat bistånd:
”Hur vi agerar fattar vi beslut om i varje enskilt fall.”
Kort sagt, kanske ska vi vara solidariska, kanske inte. Det betyder att osäkerheten om Solidaritetsdeklarationens innebörd blir ännu mer oklar än tidigare och snarast understryker dess osäkerhetsskapande förmåga.
För att ge tyngd åt det lättviktiga stödjer sig Tolgfors på Lissabonfördraget som antogs efter Solidaritetsdeklarationen och att Sveriges sak är Finlands:
”Den svenska solidaritetsförklaringen korresponderar väl med de två solidaritetsförklaringarna i EUs nya fördrag, antaget av 27 länder.
Finland har gjort precis samma nationella uttolkning som Sverige.”
Men är det verkligen så? Jag ringde Försvarsministeriet i Helsingfors och där låter man inte som Sten Tolgfors.
Jo, man arbetar med saken. I slutet av januari blir arbetsgruppsmöte och till sommaren kan det komma en rapport om saken. Uttolkningen av Lissabonfördragets stadga om militär assistans är inte given utan – som det konstaterades – det finns olika uppfattningar om innebörden. Var Finland landar är ännu en öppen fråga.