Ledarbloggen
Claes Arvidsson
Claes Arvidsson
På ledarplats den 25 november skrev jag om organdonation. De båda specialistläkarna Annika Tibell och Lars Berggren har invändningar. Se också tidigare replik av Stellan Welin.
Tibell och Bergren skriver:
Donation till varje pris? Under denna rubrik ifrågasätter Claes Arvidsson svensk sjukvårds handläggning av organdonationer. I ledaren uppmanas Socialstyrelsen och Donationsrådet att ta fram ett ramverk för om s k elektiv ventilation (respiratorbehandling som ges endast i syfte att möjliggöra organdonation) ska tillåtas, och i sådant fall, under vilka restriktioner i form av tidsgräns och krav på medgivande.
Samtidigt uttrycker Claes Arvidsson farhågor om att förespråkare i läkarkåren i stället eftersträvar ett slags tyst offentligt godkännande.
Men den som eftersträvar ett tyst offentligt godkännande anordnar knappast ett symposium vid läkar-Sveriges mest publika möte. Svensk Förening för Anestesi- och Intensivvård, Svensk Transplantationsförening och Läkaresällskapets Delegation för Medicinsk Etik arrangerade vid årets Riksstämma ett symposium med titeln Ja till donation – ett ja till vad?
Syftet med det symposiet var att belysa den nuvarande donationsprocessen, diskutera brytpunkter och analysera etiska aspekter.
Låt oss först konstatera fakta, en befolkning som vill ha tillgång till transplantation som behandling måste också acceptera donation. Vi kan inte förvänta oss att andra länders medborgare ska stå för organ till svenska patienter. Dessutom krävs att sjukvården har en organisation för donation och landet ett regelverk. Ett regelverk för donation bör naturligtvis spegla befolkningens uppfattning.
Arvidsson ifrågasätter om läkarkåren är villig att ställa de kritiska frågorna. Vår uppfattning är att frågorna verkligen diskuterades vid symposiet. Deltagarna efterlyste tydligare riktlinjer för handläggningen inom sjukvården. Dessa riktlinjer måste naturligtvis baseras på befolkningens inställning.
Idag initieras all intensivvård för patientens egen skull. Det innebär att en stark önskan att donera organ efter döden inte alltid kan uppfyllas. I de fall där individen redan vid ankomsten till sjukhuset bedöms vara bortom all hjälp är det enligt nuvarande lagstiftning inte tillåtet att initiera intensivvård för att möjliggöra organdonation.
Vår uppfattning är också att någon olaglig verksamhet av det slag som Arvidsson antyder inte förekommer på våra intensivvårdsavdelningar.
Den nuvarande transplantationslagen baseras på en 15 år gammal utredning. Under denna tidsperiod har allmänhetens kunskap om organdonation ökat och enkätundersökningar visar att 80-90 procent av svenskarna är villiga att donera organ efter sin död. Vad innebär detta ja från befolkningen till donation? En allmän önskan att göra gott, eller innefattar ja till donation också en acceptans av förlängd intensivvård för att hjälpa en medmänniska? Härom behöver vi mer kunskap, något som också framfördes vid symposiet.
Vi, liksom Claes Arvidsson, ser alltså fram emot ytterligare förtydligande på området, bättre kunskap om vad ett ja till donation står för och tydligare riktlinjer för omhändertagandet i sjukvården.
Vid symposiet klargjordes att en lagöversyn kan vara nödvändig. Allt i syfte att handläggningen av organdonation i svensk sjukvård ska spegla befolkningens inställning samtidigt som såväl individers önskan om att donera som behovet hos de patienter som väntar på livräddande organ respekteras.
Annika Tibell Lars Berggren
Ordförande Ordförande i interimsstyrelsen
Svensk Transplantationsförening Svensk Förening för Anestesi- och Intensivvårds delförening för donationsfrågor