DDR-bokens verkliga sprängstoff

Till sist skriver också kollegorna på den andra morgontidningen om Birgitta Almgrens fängslande bok Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990, som jag har uppmärksammat i en rad artiklar på ledarsidan sedan tidigt i höst.

Ledarskribenten Annika Ström Melin har helt rätt i att Säpos arkiv, som rymmer Stasis Rosenholz-kartotek med namnen på DDR:s svenska informella medarbetare, bör öppnas. Det är också min uppfattning. Men en mening i ledaren förbryllar mig:

”Birgitta Almgren har alltså skrivit en intressant och nödvändig bok. Hon studerar förvisso en ganska begränsad del av kontakterna mellan Sverige och DDR. Det handlar om litteraturvetenskap, utbildningspolitik och kultur – inte om vapen, stål och teknik”.

Om dessa rader ska uppfattas som en kritik från DN:s sida har man missat precis varför Almgrens bok är viktig, och vad som är det egentliga sprängstoffet. Almgren skildrar det kulturella samförståndet mellan Sverige och DDR, likheterna i mindset, språk och politisk retorik, och avslöjar på så sätt många av skälen till den gillande svenska inställningen till Östtyskland. Kanske är det också i denna nära knutna väv av ord och tankar vi finner de svenska Stasi-agenternas bevekelsegrunder.

Att Almgren är språkvetare ger henne en helt unik ingång till relationen Sverige-DDR. Det är därför som hon har kunnat skriva den på svenska hittills mest belysande och fascinerande boken om DDR-staten och dess förhållande till sin omvärld.