Per Gudmundson
Undrar du varför Woody Allen efter ett helt liv på Manhattan plötsligt fick för sig att spela in i Europa? Varför han gjorde Vicky Cristina Barcelona i just Barcelona?
Det berodde på att staden och regeringen lockade dit honom med ekonomiska incitament. Med goda resultat, sägs det. Inte bara därför att Allen själv gjort reklam för Barcelona vid otaliga tillfällen, vilket skapat turism, utan även för att intäkterna från själva filminspelningen var goda.
I förra veckan presenterade Filmpool Stockholm-Mälardalen i samarbete med några branschorganisationer rapporten Allt räknas. Där studeras olika europeiska metoder att locka till sig utländsk filmproduktion. Det är inget ovanligt. Skattereduktioner erbjuds i exempelvis Frankrike, Irland och snart även Norge. I Tyskland erbjuds efterhandsstöd beräknat efter hur stora investeringar filmproduktionen gjort i landet. Syftena för de olika subventionerna är dels att skapa turistreklam och dels att hålla igång en inhemsk industri av underleverantörer och filmjobbare. Rapporten vill väcka frågan om även Sverige borde försöka locka till sig utländska filmproduktioner på något liknande sätt.
Det kan vara värt att diskutera.
Sverige är ett litet språkområde och en begränsad marknad. En genomsnittlig svensk spelfilm finansieras till 68 procent av, enkelt uttryckt, offentliga medel. Omkring en av tjugo bär sig. Därtill finns en vital reklamfilmsindustri, från vilken exempelvis Roy Andersson och Johan Kling hämtat näring. Med ökade utländska investeringar skulle den svenska filmbranschen kunna få ett lite större rörelseutrymme än nu, även om det inte skulle lösa de stora problemen. Att det offentliga skulle pumpa in så mycket mer pengar är vare sig troligt eller möjligen ens önskvärt.
Det är glädjande att fler kulturdebattörer nu insett att ökade bidrag från den hårt trängda statskassan inte står för lösningen på allt. Att samtalet flyttas till frågan om hur man kan skapa fungerande marknader.
Men man kan ändå inte låta bli att undra. Varför skulle enbart filmbranschen gynnas med skattelättnader? Om det nu är så att det går att locka hit utländska produktionsapparater med ekonomiska incitament, så borde väl det receptet tillämpas över hela näringspolitiken?
Kulturfolket borde ställa sig på barrikaderna med alla oss andra som kräver lägre skatter och ett bättre företagsklimat.
(Pga tekniska problem har ledarsidans texter inte publicerats på webben som de brukar – därför läggs de, som här, ut som blogginlägg idag)