Partipiskans renässans

Per Schlingmanns övertalningsförmåga är uppenbarligen stor. För nu har Vellinges kommunalråd, Lars-Ingvar Ljungman fått i uppdrag att övertyga 22 moderatstyrda kommuner i Skåne att börja ta emot de ensamkommande flyktingbarn som Malmö inte mäktar med.

Nu tycker jag i och för sig att det är bra, även om man känner sig mer än lovligt tveksam om Ljungmans entusiasm inför uppdraget. Men lyckas han är det bra. Det är problematiskt att flyktingmottagningen fördelas ojämnt över landets kommuner. Självklart blir det enklare om mottagningen fördelas på fler.

Men om vi bortser ifrån själva ärendet saken gäller. Är det inte slående hur partipiskor i ena stunden buas ut och avskys av snart sagt alla, men i nästa efterfrågas som inte bara rimlig, utan direkt nödvändig styrning?

När Karl Sigfrid inte vill följa partilinjen och piskas att räta in sig i leden ogillar vi partiernas toppstyrning intensivt. När Ljungman avkrävs samma sak – och inte bara på tvärs med den egna (förmodade) övertygelsen, utan också på tvärs med en liten sak vi kallar kommunalt självstyre – då är de flesta helt med på noterna. Visst är det viss skillnad på riksdagsledamotens mandat och kommunalrådets uppdrag, men situationerna är ändå besläktade: det handlar om att följa partilinjen.

Det är förstås förståeligt att många uppskattar att Schlingmann tagit tag i Vellingesituationen om man ser till vad det gäller. Men ändå aktualiserar detta diskussionen om de orättfärdiga partipiskorna. För piskorna upplevs ju ofta som taskiga och orättvisa, eftersom de viner hårt över någon som ”bara vill följa sin åsikt”, vilket för de flesta av oss låter som en rätt rimlig önskan.

Men likväl fyller piskan en funktion. För väljarnas skull måste ett parti kunna kunna uppfattas som en något sånär sammanhållen enhet och inte bara en samling individer som tycker än det ena, än det andra. Därtill måste ett parti ha en enig linje av strategiska skäl. Ty annars, som Piratpartiet poängterar när de skriver om just PP:s piska, ”har vi inte längre något att erbjuda de andra partierna i en förhandling”.

Helt enkelt. Ibland uppfattar vi de personer som avviker från partilinjerna som hjältar.

Andra dagar tycker vi tvärtom att killen med piskan är hjälten.

Vad blir slutsatsen av det? Tja… Kanske att om man söker efter konsekvens och bestående regler, så är politiken inte alltid ett särskilt bra ställe att leta på.