Till minnet av allt som är dåligt

Häromdagen ställde sig ledarsidans Claes Arvidsson kritisk till att regeringens högtidlighållande av murens fall var en heldag med ”utgångspunkt både i Kristallnatten och Murens fall.” Claes poäng var att:

”Båda är förstås viktiga, men inte just idag. På programmet står också punkter som inte alls är relaterade till Murens fall , om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i allmänhet.”

Nu är min kollega är hemma i förkylning och faktum är att det korta svar som skrevs till RFSL:s replik författades av undertecknad. Men jag tror att jag, till skillnad från Claes kritiker, begriper vad han säger. När jag nu noterar att fler väljer att missuppfatta gravt kan jag inte låta bli att skriva lite till, även om jag kanske borde veta bättre.

Om inte annat för att ta udden av Expressens Johannes Forssbergs uppfattning att endast ”äldre män som anser att det enda kvarvarande förtrycket består i värnskatten” kan företräda åsikten att ett högtidlighållande av Berlinmurens fall verkligen bör handla om murjäveln och därtill hörande kommunistiska förtryck.

Jag är ju varken man eller ser värnskatten som vår tids främsta problem. Däremot är min närvaro i det här landet direkt beroende av Östeuropas mörka period. Allt jag hört om livet bakom järnridån förfärar mig.

Jag delar helt uppfattningen att det var olyckligt att programmet var spretigt. Det handlar inte om någon generell motvilja mot att de homosexuellas situation i Litauen tas upp. Inte heller är jag motståndare till att minnet av Kristallnatten högtidlighålls.

Men att man väljer att göra ett spretigt program när det handlar om ett tjugoårsjubileum av murens fall ger intrycket att man på något vis inte anser att muren i sig är ett tema med tillräcklig sex appeal. Den gamla dammiga Berlinmuren funkar inte som affischnamn, liksom.

Forssberg menar att ”Murjubiléet så mycket större om det sätts i samband med förtryck och frihetskamper.”

Men är det så? Det finns gott om exempel på hur dagar, minnen och jubiléer urholkas, kidnappas eller förfelas. Evenemang arrangerade till minnet av Kristallnatten har gått från att minnas det faktiska skeendet och dess bakomliggande syften till att handla om protester mot rasism generellt, men också till helt nya budskap som till exempel kamp mot Israel och USA, eller bara kravaller i största allmänhet. Visst blir det ”så mycket större”. Men blir det särskilt bra?

Jag övervägde faktiskt att, så här i muraktuella dagar, skriva en liten text om muren i Israel och om palestinskan Claire som jag mötte där, en kvinna som har muren som sin närmaste granne. Men jag sparade den idén till senare. För även om alla murar är dåliga, så finns det alltid anledning att inte relativisera bort olika poänger och jag vill inte ge intrycket av att flera helt olika frågor kan reduceras till ”mur som mur”. Så enkel är inte världen.

Den ena muren gör människors vardag outhärdlig och är därtill fult placerad, men dess syfte är också att stänga våld ute och säkra medborgarnas trygghet i vardagen.

Den andra muren byggdes av en stat som ville stänga in sina medborgare och som kontrollerade varje steg de tog och varje åsikt de luftad. En stat som sköt dem när de försökte fly ut, utanför muren.

Det är inte mur som mur. Det är inte frihet som frihet. Det är inte förtryck som förtryck. Det är inte alltid rimligt eller klokt att prata om allt samtidigt. Därmed inte sagt att varje fråga inte är viktig.

Alltså. Vad jag (och Claes) tyckte den här gången var att kanske kunde vi ägna tjugoårsminnet av Berlinmurens fall åt att prata om just denna murs syften och konsekvenser. Dessutom förtjänar situationen i Litauen att behandlas inte vid sidan av något annat utan för att den frågan är viktig nog för att förtjäna sina egna artiklar och seminarier.

Men det är klart. Man kan också göra som våra kritiker verkar föredra och ”sätta allting i samband” alltid. Risken är emellertid att vi då reducerar samtliga budskap och minnen till något ganska andefattigt – att murar är dåliga.

Det är i sig ett mycket enkelt konstaterande. Men varför stanna där? Det går ju att reducera det ännu mer. Man kan till exempel säga att ”dåliga saker är dåliga”.

Då har ingen förfördelats. Möjligen har alla ”osynliggjorts”. Men det är tydligen att föredra these days. Åtminstone om man vill slippa epitetet ”unken homofob”.