Stockholm är inte Grängesberg

Hur ser det ut i en socialdemokratisk mönsterkommun? Vad har invånarna
för service? Hur mycket betalar invånarna i skatt, och vad får de för
pengarna?

Och är det så du vill ha det?

Med mindre än ett år kvar till valet börjar politikerna nu rikta in sina ansträngningar till att mer synliggöra skillnaderna mellan alternativen. Då blir också debatten roligare.

Det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal presenterade i dag rapporten Fungerar samma politik i Stockholm och Grängesberg? vid ett lunchseminarium, förlagt högst upp i tredje Hötorgskrapan med vidunderlig utsikt över staden.

Rapporten är tillkommen med glimten i ögat, och balanserar väl på gränsen till vad som är en hederlig representation av motståndarens politik, men lyckas därför göra tydligt att det verkligen finns skillnader.

Det hela utgår ifrån att Stockholms socialdemokraters främsta företrädare har sagt sig inte vilja ha en särskild storstadspolitik. I Dagens Nyheter sade oppositionsborgarrådet Carin Jämtin ”Jag tycker inte att Socialdemokraterna behöver ett specifikt storstadsprogram”, och i Svenska Dagbladet visade det sig att Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarekommun, ”vill ha en politik som ’funkar i Grängesberg, likaväl som Stockholm'”.

Kristina Alvendal har därför tittat lite närmare på Grängesberg:

”En inledande skillnad är att Ludvika kommun, där Grängesberg ligger, är en av socialdemokraternas mönsterkommuner genom att partiet enväldigt styrt i 90 år. Det kan således verkligen sägas utgöra ett skyltfönster för socialdemokratisk politik.

Den kommunala skattesatsen är 4,83 kronor högre i Ludvika än i Stockholm. I Ludvika finns ingen valfrihet och inga fria förskolor eller fria grundskolor. I Stockholm går var tredje barn i en fri förskola och var femte elev i en fri grundskola. Dessutom satsar Stockholm ungefär 12000 kronor mer per elev och år i grundskolan. Kostnaden per invånare för politisk verksamhet är 644 kronor i Ludvika, men bara 411 kronor per invånare i Stockholm. Dessutom driver Ludvika kommun en bowlinghall för skattepengar.

Om samma politik ska föras i Stockholm är det en besk medicin att tvinga i stockholmarna. En återställarpolitik till hur det var förr, en politik som minner om ett Sverige långt innan makten över de egna liven började ges tillbaka till människor. Bostadsbyggandet skulle haverera, endats några hundratal nya bostäder skulle tillkomma varje år. Samtidigt går det att konstatera att socialdemokraterna i Stockholm ändå kan sockra sitt bud: Med politik à la Ludvika kan de faktiskt lova att 32 kommunala bowlinghallar strax ska stå till stockholmarnas tjänst.”