Agenda för verklighetens folk

I går talade jag inför KD-nätverket 4F om kristdemokratisk förnyelse. Rubriken för mitt mycket retoriskt laddade anförande var ”Agenda för verklighetens folk”, och i det talet försökte jag skissera en bild av vilken väg som jag tycker att KD bör välja framöver. Här är texten i sin helhet för den som är intresserad.

Tack för inbjudan. Det är utmärkt med en grupp som 4F som kan hålla levande och utveckla den debatt som förs under rubriken verklighetens folk. Sverige är inte direkt bortskämt debatter som betyder något så det är värt att hålla fast vid den här. Den är viktig också eftersom den är jordmån för kristdemokratisk förnyelse. Och Gudarna ska veta att det behövs.

I ett nytt nummer av tidningen Kristdemokraten såg jag en artikel som stoltserade med den uppmärksamhet som Kristdemokraterna nyligen har fått i den politiska debatten. Men på samma sida fanns också en text som ojade sig över vilka konsekvenser ett upprivet förbud mot gårdsförsäljning kan få för alkoholmonopolet. Det tycker jag säger allt om var KD befinner sig just nu.

Det står och väger. Ska man hålla fast vid den gamla moralismen, förbuden och pekpinnarna? Eller ska man, kanske i likhet med kollegorna i brittiska Tories, omfamna en mer modern konservatism? Ja, det står och väger. Men det finns i realiteten inget val. Det är faktiskt förändring eller förtvining som gäller nu.

Jag brukar säga att den konservativa filosofin utgår från devisen If it ain’t broken, don’t fix it. Kristdemokraterna som det har varit är slut. Det går inte att komma ifrån. På 80- och 90-talet skulle Kristdemokraterna bestämma sig för om det var ett borgerligt parti eller inte. Nu ska ni besluta er för om Kristdemokraterna är ett parti som vill fortsätta att vara relevant eller inte.

Det är relevant och viktigt att räcka ut en hand till verklighetens folk. Alla de som inte lever sina liv efter politiska ideologier. Alla de som anspråkslöst vill att gatorna är säkra och natten är fredlig.

De som vill ha mer av sina pengar och all sin mat, sprit och sitt snus i fred. De som inte vill bli uppfostrade från ovan; utpekade som reaktionärer när de inte förstår varför en vandaliserad tunnelbanevagn är stor konst; utpekade som slöa i tanken när de besöker en gudstjänst och håller fast vid barnatron; utpekade, för att oblygt stjäla Johan Ingerös ord, som några som inte har fattat grejen när de stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter.

Fortsätt att tala med dem. De har börjat lyssna. Jag skulle tro att påståendet att människor i allmänhet varken har hört talas om den här debatten eller bryr sig är helt fel. Det är någonting som kritikerna har hittat på. Men den här starten är bara en början. Nu krävs det någonting ytterligare: En konkret agenda för verklighetens folk.

***

Det finns en rad, ska vi säga, jordnära frågor som Kristdemokraterna bör ta tag i. Men låt mig börja någon annanstans, i några lite mer filosofiska reflektioner men som också har sin plats i en ny KD-agenda.

I början av 1990-talet kom en viktig bok som heter The Dream and the Nightmare: The Sixties’ Legacy to the Underclass. Författaren Myron Magnet beskriver hur 60-talets kulturrevolutioner födde fram en stor grupp människor som, när festen var över, vaknade upp i en vardag där allt det som de omtänksamt hade blivit förförda att tro var oviktigt inte alls var betydelselöst.

Den amerikanska medelklass som hade gått i spetsen för det långa angreppet på hävdvunna normer och seriösa kulturyttringar klarade sig, för innerst inne visste den nog bättre. Men de som inte hade kunskap nog att se igenom kritiken mot grundstenarna hamnade på efterkälken, socialt och intellektuellt. Kort sagt råkade de ut för verkligheten.

Jag tycker att bokens argument har relevans för debatten som vi talar om här, och för Kristdemokraternas förnyelse. Inte för att Göran Hägglund vill kasta ut folk i ett kulturlöst mörker, för det vill han ju inte. Tvärt om har jag flera gånger hört honom tala om den höga kulturen, och om att ställa tillbaka den i skolans klassrum – just för att kulturen inte ska reserveras för dem som känner den hemifrån, och på så sätt har fått lära sig att alla kulturformer inte är lika bra.

Låt mig citera senaste Axess där Hägglund, nästan i ett eko av Myron Magnet, säger: ”Ett samhälle där allt anses likvärdigt, där kvalitetsbegreppet inte längre är relevant, skapar en destruktiv miljö där många riskerar att hamna i kläm”.

Just det! Men det gäller inte bara barn och unga, utan människor i allmänhet. Därför blir det så märkligt när Hägglund, som i ett tal häromveckan, drar en lans för vissas helt ensidiga konsumtion av till exempel Idol och deckarromaner.

Förstå mig rätt: Kristdemokraterna vill äntligen lämna vanligt folk i fred. Men av den anledningen behöver man inte lämna människor bakom sig. Det går att driva ett argument för att det finns en kultur som alla behöver ta till sig utan att hemfalla åt lagstiftning och statliga pekpinnar.

Det frihetsparti som Kristdemokraterna kanske vill bli förutsätter nästan ett värn för bildning, i någon mening det största frihetsprojektet av alla. Bildning handlar ju om att vidga människors perspektiv och underlätta för självständighet, om att erbjuda redskap för att växa och ta sig fram.

Att föra sådana resonemang är inte att ge uttryck för någon sorts elitism. Det är att blockera de välvilliga drömmar som i realiteten skapar eliter och som skapar avstånd mellan människor. Som, för att tala med den brittiske filosofen Roger Scruton, förvandlar den kultur som betyder någonting till ”konstiga knyten som deponerats i de lärdas salar”.

Ett parti som vill ta avstamp i verkligheten måste helt enkelt också vara redo att rusta oss för den. Och där ute i verkligheten spelar det roll vad du läser, lyssnar på och ser. Det tycker också folk i allmänhet. I Marie Söderqvist-Tralaus nya bok Status – vägen till lycka visar det sig att det för Svensson inte finns något mer statusgenererande än bildning.

Jag vet nu inte hur mycket politik som kan, och bör, utvinnas ur det här. Men det är hursomhelst viktigt att någon vågar ta de här resonemangen i sin mun. De är dessutom intimt förknippade med den fråga som Hägglund tog upp i det senaste talet: att ”samhällsväven” börjar brista.

En stark social gemenskap vilar på en gemensam kultur; det är hela idén bakom det uråldriga kanonprojektet. Och vad händer då när den höga kulturen, som bär upp en knippe civilisatoriska värden, mer och mer viker ned sig för masskulturens frammarsch och det inte står någon står där och håller emot? Jo, vi förlorar taget om varandra, flyter omkring som ögonblicksvarelser utan sammanhang.

Här finns något för en ny kristdemokrati att hålla fast vid. Kristdemokraterna ska ju inte bli ett nyliberalt parti – ett Stureplans-KD – utan ett liberalare parti. Den värdeburna intellektuella basen ska inte försvinna utan leva vidare. Ja, från det ena till det andra…

***

Hur ser då en, som sagt, mer jordnära sakpolitisk agenda för verklighetens folk ut?

Jag läste som alla andra utspelet på DN Debatt häromdagen. Och jag frågar mig: Är det verkligen ett motstånd mot den i praktiken avskaffade filmcensuren som ska vara Kristdemokraternas motsvarighet till Moderaternas överraskande ”Sveriges nya arbetarparti”?

Är det att ”den som bedriver c
ateringverksamhet för slutna sällskap ska kunna få ett stadigvarande serveringstillstånd” för alkohol? Nej, det är inte tillräckligt starkt. För mig kändes det nästan litet som om luften gick ur mitt engagemang när jag läste.

Det behövs en tydlig vändning i en fråga som är symboliskt förknippad med gamla KD, och varför inte just gårdsförsäljningen? Att den internt tycks vara så känslig gör den bara ännu mer lämplig.

Om Kristdemokraterna kan kapa banden med gamla attityder i en sådan fråga visar det med kraft att partiet verkligen är på väg i en ny riktning. Först efter att ni gör minst en sådan eftergift tror jag att opinionen kommer att vända för Kristdemokraterna. Det är, precis som det var för Moderaterna, en fråga om att etablera en trovärdig ny bild av partiet.

Sedan ligger fältet öppet för att formulera en uppdaterad uppsättning politiska frågor att driva. Här kommer, helt kort och mycket övergripande, några förslag.

(1) Det brinner i förorterna, i Rosengård och Gottsunda, och nu också i Alby och Jordbro. Helt vanliga människor tvingas se familjebesparingarna gå upp i rök ute på parkeringsplatsen. Natten lyser av eldsvådor.

Men politiken lutar sig tillbaka, står och ser på. Ebba Busch är mig veterligen den enda profilerade politiker som inte bara lyfter frågan, utan som dessutom har tagit sig ut till Gottsunda och sett problemen med egna ögon, pratat med dem som tänder på. Och om det nu var någon som trodde det så är det inte bristen på fritidsgårdar som ligger bakom vandalismen, sådana lokaler finns det ju gott om – åtminstone i Uppsala.

Unga människor som anlägger bränder och kastar sten är laglösa för att de vill vara laglösa. De terroriserar hederliga människor för att de vill terrorisera, och det säger de rakt ut till alla som vill lyssna. Vilket parti ska ställa sig upp och säga: Fängelset är också en lokal!

Det partiet skulle kunna vara Kristdemokraterna. Kan ni ta kulturens pyromaner i nackhåren kan ni gott göra samma sak med förorternas. Verklighetens folk har fått nog av all den naiva välvilja som låter ligisterna hålla på. Var deras parti. Det var det första.

(2) Alltid mer, aldrig nog. Så formulerade journalisten Anders Isaksson den välfärdsstatens mentalitet som bär upp det höga skattetrycket. Och så känns det nog också för de flesta människor. Statens krav upphör inte. Och den som vill ha mer åt sig själv får höra att den tar från någon annan.

Alliansen har sänkt skatterna. Det är naturligtvis jättebra. Fortsätt med det. Men sänkningarna omges av värdebefriade nyttoresonemang när skattetrycket ska sjunka för att det är moraliskt riktigt. I det här sällskapet behöver jag väl inte utveckla, mer än att det är våra pengar och just nu är det för mycket som försvinner. En sådan principiell argumentation borde föras av ett verklighetens parti, för det är faktiskt så väldigt många människor ute i verkligheten ser på saken. Det var det andra.

(3) Närbesläktat med det här är ett argument för valuta för pengarna. När till exempel mina föräldrar i (Småstaden) behöver hjälp av polisen en natt, och de får svaret ”Var ligger det någonstans?”, då undrar de vad det egentligen är som de betalar så mycket för.

Många andra människor funderar på ett liknande sätt när deras kommun skär bort lärartjänster och samtidigt fyller upp äventyrsbadets nya bassänger… eller oroar sig mer över vissa offentliganställdas rökande på arbetsplatsen än att den arbetsplatsen fyller sin funktion i välfärdsapparaten.

Tänk om något parti kunde tala för dem och avslöja vänstern när den säger att verklighetens folk får världens bästa välfärd och valuta för pengarna. Vanliga människor begär inte mycket, bara their money’s worth. Kristdemokraterna kan och bör bli det parti som hör dem. Det var det tredje.

(4) Den offentliga välfärden är förstås enormt viktig. Men är det ändå inte så att familjen erbjuder den bästa sortens välfärd?

Kristdemokraterna har alltid varit det mest familjevänliga partiet, men hur mycket säger det, i Sverige? I höstens motionsflod finns till exempel en KD-motion som tycker att staten måste se till att det blir fler ”familjecentraler” för att föräldrarna ska ”stärka sin egen självkänsla”. Det är trots allt styrning, inte vänlighet.

Kristdemokraterna måste på allvar bli ett parti för familjen, denna unika jordmån för fattigdomsbekämpning, trygghet, bildning, sammanhållning, mänsklig lycka och tillfredsställelse i livet. Men allt det bygger på att familjen får vara fri och inte ledd ovanifrån, inte ens av kristdemokrater.

Att motsätta sig kvoterad föräldraförsäkring är bara en beståndsdel av ett bredare försvar för familjen, mot alla dem som pekar ut den som en obehaglig rest av en svunnen tid. Ett sådant kraftfullt försvar, skulle jag tro, är vad verklighetens folk önskar sig mest och det är Kristdemokraternas uppgift att erbjuda det.

***

Det är naturligtvis ingen slump att jag nämner dessa fyra linjer. De har, i en förvisso något annorlunda form, anammats med stor framgång av Tories i Storbritannien.

Som jag antydde i början borde det partiet vara Kristdemokraternas stora politiska förebild. Visst kan man, som Mats Odell i Almedalen i somras, avfärda David Camerons Conservatives som inte tillräckligt tama. Eller så kan man se ett parti som länge varit frikopplat från vanliga människors verklighet och som genom att stiga in i den plötsligt har nått historiskt höga nivåer i opinionen och lära sig något av det.

Ett parti för verklighetens folk, som bryr sig om brottsligheten i förorterna, som håller på familjen och som kräver att skattepengar hanteras med respekt, är på väg att ta makten. Kristdemokraterna kan nu välja att gå samma väg och behålla den. Tack för ordet!