Gellert Tamas granskad

Jag håller, sakta men säkert, på att ta mig igenom Gellert Tamas bok De apatiska. Det är märklig läsning. Faktum är att han gör mig mer misstänksam än övertygad. På många håll har jag läst att boken är så noggrant underbyggd. Själv får jag inte riktigt det intrycket. Visst är det mycket intervjuer och mycket läsning i botten, säkerligen många timmars arbete. Men det är svårt att skaka av sig känslan att Tamas väljer ut och bort både fakta och information till förmån för att få driv i sin ”story”.

Persongalleriet är som hämtat ur vilken klassisk saga som helst. Det finns goda och det finns onda. De goda är eftertänksamma och författar brev. De onda beskrivs som koleriker som hamrar frenetiskt på sina tangentbord. Ja, det är ganska exakt som kollegan på DN skrev ”mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning”.

Nu får jag intressant hjälp i min läsning i form av en angelägen serie bloggposter hos Peter Santesson-Wilson på Inslag.se, där boken granskas grundligt. Särskilt intressant är det att få lite mer kött på benen när det gäller forskningsläget. Tamas case bygger i någon mening på att man accepterar hans påstående om att de apatiska barnens medicinska tillstånd inte alls var något särskilt, utan tvärtom ”välkänt” i vetenskapen.

Problemet är dock att han gör en ganska luddig och svepande ihopbuntning av ett par olika diagnoser på likartade, men inte samma syndrom. Diagnoser som faktiskt inte heller är fullt ut accepterade som diagnoser. Att påstå att företeelsen skulle vara välkänd förefaller dock vara en överdrift.

Därtill kvarstår det märkliga i att den mycket allvarliga form av apati som uppstått i Sverige faktiskt är speciell för Sverige. Den likartade diagnos som nämns innebär inte samma katatoniska tillstånd som de värst drabbade barnen i Sverige föll ner i. Inte heller finns det något publicerat där den likartade diagnosen är funnen hos just flyktingbarn.

Det råder inga som helst tvivel om att de här barnen var mycket illa däran. Sondmatade, katatoniska, med oerhört låg ämnesomsättning. Vi är förbi apati och kanske är en del av problemet att just detta alldagliga ord blev den allmänna benämningen på företeelsen. Ordet apatisk är lite som ordet deprimerad – det överanvänds i vardagen och har därför en rejäl skala av betydelser som skiljer sig från person till person, från professionell till lekman.

Det jag dock tänker på när jag läser granskningen är att Tamas, även om hans syfte är gott såtillvida att han vill försvara dessa sjuka barn mot misstänkliggörande, gör dem en björntjänst. Han är så inställd på att fullända sin story, att den samtidigt blir en anklagande banbulla mot vidare forskning och efterforskning. Och det gör ingen nytta för de drabbade barnen.

Problemet med frågan om de apatiska flyktingbarnen är – som alltid – att vi tenderar att behandla både företeelser och debatter helt utan nyanser. Det finns inga mellanlägen. Tamas har definitivt inga mellanlägen. Han vill bara få sagt att någon är stygg.

LÄS alla delarna i genomgången här, här, här och här. Ytterligare en del till ska, om jag förstått saken rätt, vara på gång.