Vad vet AB och SD om Roger Scruton?

Martin Aagård i Aftonbladets kulturredaktion försöker i ett inlägg peka ut filosofen Roger Scruton som en inspiratör för Sverigedemokraterna. Upprinnelsen är att Jimmie Åkesson i sin debattartikel i förrgår använde sig av begreppet oikofobi som har myntats av Scruton, i boken The Need for Nations. Men det var Aftonbladet som satte ut Scrutons namn – i en fotnot. Kanske ska man inte överdriva det scrutonska inflytandet över sverigedemokratisk ideologi…

”Om man inte kan se att Roger Scrutons envisa angrepp mot homosexuella, liberaler och muslimer bygger upp Sverigedemokraternas främlingsfientliga ideologi så är man oerhört närsynt”, skriver Aagård ändå. Det ligger nära till hands att tro att han inte har läst Scrutons böcker särskilt noga. Ingenstans har i varje fall jag hittat de ”envisa angrepp” som Aagård talar om.

Tvärtom tillhör Scruton de få samtida tänkare som har förmågan att med ytterst känslig hand skriva initierat om komplicerade frågor och sätta in dem i större sammanhang. Det blir inte sällan långt och omständligt, och man kan tycka vad man vill om åsikterna, men enbart den som inte har orkat anstränga sig för att förstå kan reducera argumentationen till ensidig polemik. (Eller är det slagordsmässigt att exempelvis kritisera radikal islamism med utgångspunkt i dess stränga, oförlåtande syn på skratt och komik?)

Därför misstänker jag också att inte heller de Sverigedemokrater som lånar sig av Scrutons begrepp har läst honom på allvar. I så fall skulle de veta att Scruton i grunden är någon som värjer sig mot politiska ideologier och som inte vill passa in någonstans.

För det mesta skriver han förresten om sådant som estetik, klassisk filosofi, musik, vin och ridning, från sin lilla bondgård på den engelska landsbygden. Den monomana fixering på islam som hans kritiker antyder finns inte. Scruton trivs nog ganska så bra med att inte uppehålla sig alltför mycket vid den politiska debatt som pågår i världen utanför hans skrangliga staket.