Reinfeldt taggad och aggressiv i debatten

RIKSDAGEN I huvudentrén till Riksdagshuset möts man av en klibbig, unken doft. Det stinker så starkt att även en förkyld känner det tydligt. Det kanske är för att det är partiledardebatt, tänker jag, och för att så många från regeringen är här på besök. Det luktar ju kabinett. Men det verkar bara vara något fel på avloppet.

Inne i kammaren är det snudd på fullsatt. Man kan tro att TV4 och Kalla Fakta genom sina granskningar av riksdagsledamöternas aktivitet har skapat en effekt. Men snarare beror nog den höga närvaron på att partiledardebatten är efterlängtad – det är ju den första efter att bägge regeringsalternativen presenterat sina budgetar. Dessutom är det debatt om FRA på eftermiddagen. Det är helt enkelt riksdagens dag idag.

Mona Sahlin inleder partiledardebatten med att kontrastera sin egen mot regeringens politik. Hon säger nej, menar hon, till att låna till skattesänkningar. Hon säger nej, säger hon, till en skattesänkarpolitik ”fö de rika” som kan leda till uppsägningar i offentlig sektor. Med en rödgrön politik skulle man istället få se, påstår hon, ett samhälle med minskade klyftor, och som värnar om ”välfärdens kärna”.

Efter ett avsitt om arbetsmarknadspolitiska frågor poängterar Sahlin också att pensionärerna har hamnat på undantag eftersom de inte fått samma skattesänkningar som de som jobbar. Hon lovar att en rödgrön regering ”från dag ett” steg för steg ska utjämna den skillnaden. Om det blir genom att höja skatterna för de som jobbar, eller genom att sänka skatterna för pensionärerna, framgår inte. Men man kan ju gissa.

Slutet av anförandet ägnar Sahlin till att påtala att de offentliga finanserna inte är så goda som de skulle kunna vara, trots att regeringen haft ett gott utgångsläge. Detta, menar Sahlin, har skapat ett orättvist samhälle med utanförskap och klyftor.

”Att ta ansvar”, avslutar Sahlin, ”är att välja jobben.”

Fredrik Reinfeldts replik på Sahlins anförande poängterar att de rödgrönas olika budgetförslag inte stämmer överens med varandra, och att det alltså är svårt att beräkna hur ekonomin skulle påverkas av ett regeringsskifte. De rödgröna är dock överens om skattehöjningar, genom att avskaffa jobbskatteavdraget, varför Reinfeldt frågar hur det blir fler jobb genom skatthöjningar för 4,5 miljoner löntagare.

Sahlin svarar att om Reinfeldt är orolig när han läser rödgröna budgetmotioner, så är hon orolig när hon ser konsekvenserna av regeringens politik.

Huvuddragen i det första replikskiftet är alltså tydliga. Sahlin påpekar att regeringens politik inte fungerar, att regeringen ”lånar till skattesänkningar” och missköter jobbpolitiken, medan en rödgrön politik skulle minska klyftorna ”från dag ett”, rädda ekonomin och värna ”välfärdens kärna”. Reinfeldt svarar med att de rödgröna inte har en sammanhållen politik och alltså inget trovärdigt regeringsalternativ.

Roger Tiefensee, som ersätter Maud Olofsson, fokuserar på ungdomsarbetslösheten som ett strukturellt problem och frågar hur Sahlin vill åtgärda den utan att andra LAS eller sänka skatter eller löner. Jan Björklund frågar varför Sahlin godkänner tre steg i jobbskatteavdraget men inte fyra, och berömmer Lars Ohly för att vara ärlig om att en rödgrön politik skulle kräva höjd skatt med 60 miljarder kronor. Göran Hägglund poängterar vikten av ett hållbart ekonomiskt ramverk och att Vänsterpartiet fortfarande tycks svaja på den punkten – kan Sahlin garantera att Lars Ohlys parti inte får inflytande där?

Ansvarsfördelningen bland de borgerliga företrädarna tycks vara given. Centern går på LAS och socialdemokratins starka band till fackförbundsrörelsen, och försöker visa vad detta innebär för stelheten på arbetsmarknaden. Folkpartiet attackerar det mostägelsefulla i att både vara för och emot skattesänkningar för vanligt folk. Kristdemokraterna skräms med Vänsterpartiet.

Fredrik Reinfeldts anförande inleds med påpekandet att jobbpolitik och ansvarstagande är det som kommer att avgöra valet 2010. Därefter följer en redogörelse för hur jobbskatteavdraget fungerar för att bryta utanförskapet. Reinfeldt nämner att samma lösning praktiseras i stora delar av världen.

Nästa punkt för Reinfeldt är reformerna inom arbetsmarknadens institutioner. Han gör jämförelsen med förtidspensioneringarna under regeringen Göran Persson, och försvarar den egna politiken med gränser i a-kassan och starkare incitament att gå i arbete. På Perssons tid förtidspensionerades 140 personer om dagen. Idag har Sverige 50000 färre förtidspensionärer.

Reinfeldt är taggad och aggressiv, angriper hårt hur Socialdemokratin tycks drömma om att återgå till regeringen Perssons politik. Kallar det ”ansvarslöst”. Själv menar han sig vara mer verklighetsförankrad, och refererar återkommande sina samtal med offentliganställda ute i landet.

Tung kritik riktar också Reinfeldt mot Sahlin därför att hon inte berört finanskrisen i sitt anförande. Han menar att regeringen nu står väl rustad för att ta Sverige ur krisen, efter de stora reformerna och efter en serie aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

Replikskiftet som följer mellan Sahlin och Reinfelt går enligt mallen ovan. Sahlins mantran om att ”låna till skattesänkningar” och ”välfärdens kärna” möts av Reinfeldts ”ansvarstagande”, ”finanskris” och ”jobbpolitik”.

”Arrogant, aggressiv, obalanserad”. Så kallar Lars Ohly Reinfeldt, något han antar beror på att Reinfeldt umgåtts med ”den koleriske Anders Borg”. Men Ohlys attack landar slutligen i en kritik mot förändringarna i regelverken runt a-kassan, som han menar driver folk till otrygghet och utanförskap. Maria Wetterstrand replikerar på Reinfeldt huvudsaklingen om den ”gröna omställning” till ”klimatsmart politik” hon anser nödvändig.

”Om ni förlorar valet kan ni ju kollektivt söka in på psykologlinjen”, svarar Reinfeldt med anledning av oppositionsledarnas återkommande beskrivningar av regeringsföreträdarnas personligheter.

Replikskiftet efter Reinfeldt visar även det en tydlig ansvarsfördelning. Sahlin tar de stora regeringsfrågorna som ekonomi och ansvar, medan Ohly attackerar om a-kassan och Wetterstrand profilerar sig på klimatfrågor.

I och med detta är tungviktarmötet mellan S och M över.

Debatten fortsätter med att vikarien Roger Tiefensee lätt stapplande förklarar hur Centern ser på klimatsmart teknisk innovation, och hur regeringens politik genom marknadslösningar är bättre för miljön än oppositionens. Ohly frågar om uranbrytning, Wetterstrand om småföretagarpolitiken. Mona Sahlin begär inte ens replik.

Jan Björklund viger halva anförandet åt skolpolitiken, och varnar för en återgång till ”flumskolan”, innan han angriper oppositionens ”överbudspolitik” och varnar för Ohlys inflytande när det gäller det ekonomiska ramverket med budgettak och opolitiserad riksbank. Sahlin replikerar om att små barn inte mår bra av betyg, och vidhåller att de rödgröna inte för någon överbudspolitik. Ohly kritiserar hur regeringen mött finanskrisen. Wetterstrand menar att regeringen inte utför ”den osynliga handens politik”, utan snarare infört ”den kalla handens politik.”

G
öran Hägglund betonar i sitt anförande hur regeringens politik inte bara varit ansvarsfull, utan att den också lett till större frihet för den enskilde, som fått mer pengar i plånboken och mer självbestämmande – ett resonemang som ligger helt i linje med den lämna-vanligt-folk-i-fred-linje han stakat ut i Kristdemokraterna under sommaren och hösten. Värt att notera kan vara att Hägglund, som normalt i såna här sammanhang brukar vara en veritabel vitsmaskin, inte drar en enda rolig historia, eller ens gör en fyndig ordlek. Vill han komma bort från rollen som Alliansens gladaste gamäng?

Efter drygt två timmars partiledardebatt – och det är nästan lika långt kvar – kan man således få en ganska god bild av läget i dagspolitiken. Blockpolitiken är mer cementerad än på länge. Inte bara regeringspartierna är samkörda, utan även de rödgröna oppositionspartierna fungerar väl som en enhet.

Ledarna för de stora partierna fokuserar på ansvarstagande och de stora ekonomiska frågorna, medan de andra partiledarna delar sina debattinlägg mellan de egna profilfrågorna och vass kritik av motståndarnas ömma punkter. De borgerliga partierna riktar in sig på att de rödgröna inte är överens om annat än om skattehöjningar, och skräms med vad Lars Ohly skulle kunna ställa till med i en regering. De rödgröna siktar in sig på att regeringen, som ju gick till val på en jobbpolitik, inte lyckats få bukt med ungdomsarbetslösheten eller på att regeringens insatser för att möta krisen inte varit tillräckliga.

Efter hand har det glesats ut i bänkraderna. Den stora urladdningen mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev debattens klimax. Kanske tyckte även ledamöterna att debatten efteråt blev väl förutsägbar.