Nu har de baxat FRA-lagen ända hit

Jakten på nej-sägare blev fruktlös. Det har inte varit svårt att hitta uppmaningar om att mejla, ringa och skriva till de borgerliga riksdagsledamöterna på sistone. Nätaktiviteten har intensifierats inför den FRA-omröstning som nyss klarades av i riksdagen och ett par gånger under de senaste veckorna har vi visserligen kunnat ta del av Camilla Lindbergs vånda inför voteringen. Men inte heller hjältinnan som röstade nej sist det begav sig kunde vända det här fartyget.

Jag hade inte räknat med ­något annat. FRA-kritikerna har deltagit i de förhandlingar som medfört förändringarna och de hamnar därmed i en rävsax. De vill förstås hellre ha de integritetsskyddande tillägg som man kommit överens om än ingenting alls. Att först komma överens och sedan sätta sig på tvären ändå, gör dig till en opålitlig förhandlingspartner som ingen någonsin vill samtala med igen. Så man får nöja sig med kompromisserna – trots att de inte räcker.

FRA-lagen är ett märkligt lapptäcke som ingen är nöjd med. Varken integritetsvännerna eller Säpo. Nöjdast är kanske det som inte vet så mycket om lageländet. Och sådana finns det fortfarande – trots år av debatt. I dagens SvD redovisades resultatet på ett litet kunskapstest där försvarsutskottets ledamöter fått besvara fem frågor om FRA-lagen. Endast fyra av sjutton ledamöter lyckades svara rätt på alla fem. Sju fick ett eller två rätta svar.

Det säger kanske inte så mycket. Sannolikt hade resultatet varit likartat om du kunskapstestat i stort sett vilket utskott som helst inför en relativt komplex lagstiftning.

Förskräckligt? Ja och nej. Detaljnivåerna är omfattande och riksdagsarbetet är ett grupparbete. En kan ett avsnitt, en annan fokuserar på nästa. Men resultatet är ändå anmärkningsvärt eftersom FRA-lagen har debatterats särskilt grundligt. Ett större intresse för detta från lagstiftarna hade varit önskvärt, milt uttryckt.

I riksdagsdebatten gjorde Allan Widman (FP), Karin Enström (M), Sten Tolgfors (M) med flera sitt bästa för att framställa oppositionens vilja på att riva upp lagen och börja om från början som en oansvarig handling som skulle ”kasta Sverige in i ett oreglerat tillstånd”.

– Är jag beredd att ha en period utan lagreglering medan vi reder ut det här? Ja, det är jag, sade Alice Åström (V).

Det är inte ofta jag sitter och nickar med när Åström äntrar talarstolen, men den här gången hände det. För hur farligt är detta ”tillstånd” som vi hotas med? Vi har ju levt med ett sådant mycket länge, utan stora problem.

Nej, för befolkningen hade inte några år hit eller dit gjort någon större skillnad. En försening drabbar främst den regering som snabbt vill få klara papper för en mer extensiv spaning i kabel. Hade vi haft S-styre idag hade vi sannolikt hört samma trötta argument i riksdagen i går, men från andra ministrar.

Vad innebär det här för valet nästa år? Tja. Om Alliansen undrar varför de förlorar unga liberalers röster till Miljöpartiet kan de ­säkert hitta svaret i någon av de kablar som nu ska övervakas.

Riksdagen är förlorad. Nu kan vi bara hoppas på Europadomstolen.