En symbolisk pristagare

Det är fullt av människor i Börssalen. Slitna tweedkavajer och t-tröjor tillhörande verklighetens folk tränger sig svettiga med kulturredaktörer och världspressen. Utanför, på gatan, står minst lika många. Ett försvarligt antal ser nästan stolta ut.

Vad som kanske skulle kunna betraktas som årets minst folkliga händelse, tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur, som i år dessutom tilldelades den för folkflertalet förmodligen helt okända författarinnan Herta Müller, tycks vara någonting som berör var och en av oss.

Den höga kulturen väcker ännu intresse i ett land där Stieg Larsson är i färd att segla upp som en modern nationalskald. Det är värt en hel del.

Det vore nog ett misstag att beskriva pristagaren Herta Müller som ett politiskt val. Men man kan inte undgå att se det i ljuset av tjugoårsminnet av kommunismens fall i Östeuropa.

Hennes författargärning präglas, enligt dem som känner den, av upplevelserna i det kommunistiska Rumänien. Försvaret för människan mot diktaturen ligger henne nära.

Fadern hade sökt sig till, och stridit för, det nazistiska SS och Müller själv trakasserades, stämplades som obekväm och tvingades ur hemlandet av rumänsk säkerhetstjänst till en exiltillvaro i Västtyskland. Materialet finns hos henne själv och fortsätter att göra sig påmint. Senast i år publicerade hon boken Atemschaukel, som berör deportationen av tysk-rumäner till Gulagarkipelagen.

Det finns en kraftfull symbolik i att världens mest prestigefyllda litteraturpris just i år tillfaller denna författarinna, alldeles bortsett från att ”hon är så bra”, som Peter Englund uttryckte sig i Börssalen.

Müller tycks vara ett utmärkt exempel på att den höga kulturen kan utgöra en ficka av motstånd mot det människofientliga. Det är också ett skäl till varför den folkliga uppståndelsen kring priset värmer.