Sanna Rayman
Jag läser. Jag fattar inte. Jag ringer upp Beatrice Asks pressekreterare, Martin Valfridsson. För en stund tror jag att jag fattar. Så läser jag lite till och dimper ner i nollkoll-tillståndet igen. Ringer tillbaka. Lägger på, fortfarande osäker på om jag förstår. Är inte ens säker på att regeringen själv gör det.
De så kallade tsunamibandens existens, som avslöjades av SvD, är en anomali. Hade vardagen trampat på som vanligt i Rosenbad den där vintern 2004/2005 hade de varit puts väck för längesen. Men nu blev det inte så. I stället plockade någon undan banden och gömde dem i ett skåp. Besvärligt, visst, men så kan det gå. Och nu som då kan man inte frigöra sig från tanken att den som gjorde detta, gjorde det av en anledning.
Såväl den förra som den nuvarande regeringen har intresserat sig för att oskadliggöra banden. Den parlamentariska e-offentlighetskommittén har sett över frågan och vinnlägger sig om att se till så att besvär av den här arten inte ska återkomma i framtiden. Tricket blir att tryckfrihetsförordningen får ett tillägg:
”Handling som förvaras hos en myndighet endast som ett led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses inte som allmän handling hos den myndigheten. En säkerhetskopia anses inte som allmän handling.”
”…särskilt inte en säkerhetskopia som någon lömsk person gömt i ett mörkt rum i Rosenbad”, frestas man tillägga. Det hade också varit kontentan om enbart kommitténs uppfattning hade fått råda. Riktigt så övertydligt väljer inte regeringen att hantera saken. Tsunamibanden finns, alltså kan de vara allmän handling. Således föräras de en helt egen specialbestämmelse i sekretesslagen:
”Sekretess gäller för uppgift i kopior som i säkerhetssyfte har genererats i regeringskansliets datasystem och som har bevarats med anledning av naturkatastrofen i Asien år 2004, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att Regeringskansliets verksamhet skadas.”
Regeringen har förstås rätt i att en säkerhetskopia kan vara allmän handling. Tsunamibanden är ju rätt och slätt trafikdata från en given period och innehåller följaktligen både information som är allmän/offentlig och information som inte är det.
Valfridsson förklarar att tsunamibanden egentligen inte är så intressanta. ”Allmänna handlingar finns ju i vårt arkiv och kan begäras ut därifrån”.
Joo… Men det vi undrar över är ju varför banden gömdes… Ursäkta ett fräckt påstående, men det verkar ju lite som att banden innehåller något som liksom inte finns i de där arkiven.
Vidare är skrivningen i sekretesslagens specialbestämmelse märklig. Regeringen värnar nyspråkligt verksamheten i sitt kansli från faror och försöker få det att låta som om sakens tyngd tangerar rikets säkerhet. Men sådana handlingar har ju redan skydd i Tryckfrihetsförordningen. Den här skrivningen verkar snarare vilja skydda regeringens bekvämlighet. Det är faktiskt inte alls samma sak.
Samtidigt närmar sig ett nytt FRA-beslut riksdagen. I ljuset av detta är det en särskilt ironisk sorg att se regeringen kämpa för att skydda Rosenbads integritet gällande – trafikdata. Gemensamt för de båda frågorna är att bekvämlighet har prioriterats högre än grundläggande principer.