Läsarnas egna DDR-brev

Min artikelserie på ledarsidan (30/9, 4/10) om förhållandet mellan Sverige och DDR har framkallat stor aktivitet i inkorgen. Här är bara några läsarkommentarer. Och här är några till!

Men ursäkta: det var inte små oskyldiga barn som åkte iväg, utan vuxna svenska studenter, uppfostrade till kritiskt tänkande under sin skoltid, undervisade i historia och, intensivt under efterkrigstiden, reklamspråk och politiskt språk och dess förföriska och förödande konsekvenser under Hitler-tiden. (…)

I motsats till Wennström anser jag att kurserna var mycket nyttiga, att Cecilia Gärtner hemförde väsentliga kunskaper och nya perspektiv. Att några inte var immuna mot propagandan som Cecilia måste man riskera. Hur skulle studenterna kunna bilda sig en egen uppfattning om något de inte hade erfarenhet av? Hur skulle vi f.ö. förhindrat dem? Det var DDR som spärrade in sina medborgare och hindrade dem från att se andra länder med egna ögon! (…)

Den citerade Cecilia Gärtner representerar nog den normala studentreaktionen inför upplevelserna. Ingvar Carlsson saknade dem. Att den socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidsson var prototypen av nyttig idiot är den verkliga skandalen, inte att studenternas studier på plats understöddes.

Birgit Stolt,

Professor i tyska vid SU 1980-92

Intressant med dina artiklar baserade på Birgitta Almgrens bok. Jag har länge undrat: Varför förmådde vi inte att se? Begåvade män, läs Olof Lagerkranz, reser till Maos Kina och blir begeistrade. Andra, läs Jan Myrdal, till Kambodja och Phnom Penh, men ser inte. Tysklärare till DDR. Någon, som Cecilia Gärtner, förmår att se. Men varför inte då utan först nu?

Ingmar Hesslefors

Jag har läst din artikel och intervju med Cecilia Gärtner om DDR-systemet den 4 oktober och tycker att den misskrediterar många svenska lärare i tyska, som om vi inte kunde tänka och se själva.

Själv var jag på tre kurser i Östtyskland, dels en väldigt styrd studieresa till Dresden, Leipzig, Weimar och Berlin med ständig guide/övervakning (1983), dels en resa på stipendium av Svenska Institutet (1986) i Leipzig med deltagare från många olika länder från väst och öst, samt en som student i Rostock 1987.

På den första resan fick vi bo enbart på de få påkostade ”västhotellen”, och de sista längre resorna bodde vi hos östtyska familjer med minimal komfort. Jag som så många andra åkte till Östtyskland därför att det var så mycket billigare att förbättra sin tyska på kurser där än i Västtyskland. Språket, om än inte språkbruket, var ju detsamma.

Det var nog väldigt få deltagare som inte med egna ögon kunde se vilka följder det kommunistiska samhällssystemet fick. Förfallna, omålade hus överallt, uppvärmda med ransonerade brunkolsbriketter, enhetsvaror och köer, försiktiga lärare, rykten om vem som övervakade vem, ryska soldater mitt i stadsbilden, militärtransporter på järnvägen. (…)

Man måste ha åkt med rejäla ideologiska glasögon för att inte själv se, och jag minns ingen deltagare/lärare som tog själva styrelseskicket i försvar. Det var en himmelsvid skillnad mot Sverige, som alla märkte. (…) Det är nog snarare så att få lärare varit så medvetna om skillnaderna, och hur fantastiskt det var att muren föll utan att blod spilldes.

Olle Käll,

lärare i svenska och tyska.

Tack för en utomordentlig artikel i rubricerat ämne. Ingvar Carlssons beundran av DDR:s kommunistdiktatur är frapperande. (…) Det är av stor vikt att dessa samband kommer till kännedom, inte minst då S ingått partnerskap med ett kommunistparti inför kommande val.

Lars Rabe

Tack för Din artikel om tysklärare och DDR. Det är verkligen viktigt att detta tas upp. (…)

Som student i Lund under 60-talet engagerade jag mig tillsammans med flera kamrater i kontakter med flera ”Studentengemeinde” i bl a Rostock och Berlin. Vi reste regelbundet dit, smugglade olika varor – böcker m m. Vi deltog även i Ostseewoches arrangemang för då gavs en viss frihet. Annars fick man bara stanna 36 timmar.

Vi åkte över ”fredens hav” Östersjön ensamma på en stor färja till Warnemunde. Men i Studentengemeinde fanns även Spitzer som kartlade oss. Det betydde att flera oskyldiga studenter sändes i fängelse tillsammans med grovt kriminella och blev skadade för livet.

Anders Törnvall,

Professor