Bråka på, skäll ut Hägglund med allt ni har!

Jag fick nyligen anledning att fundera lite på en sak. Och det var inte vad Göran Hägglund menar med verklighetens folk eller vilka det är. Jag tänker inte dissekera Hägglunds ordval, dra slutsatser av att han använde orden ”vanligt folk” i stället för människor. Vi behöver inte mystifiera det här så dant. Framför allt tänker jag verkligen inte låtsas som om jag inte har ett inflytande som jag faktiskt har, en plattform som helt enkelt inte tillkommer varje köksbordsinnehavare i landet. Hägglunds kritiker gör gärna det. Det håller inte riktigt.

Men, jag funderade på något annat. Varför nu och för att uppnå vad? Det var nämligen frågorna jag uppdrogs svara på i en kort kommentar i Nya Vågen i P1, som ägnade ett avsnitt åt Hägglund igår.

Varför nu och för att uppnå vad? Tja, han vill få till en debatt med flera gynnsamma bieffekter. Dels kan det han säger otvivelaktigt slå an hos en bredare majoritet som faktiskt inte hjular av förtjusning när genusteorin når deras dagis, dels kan debatten som uppstår öppna dörrar för honom att förändra sitt parti.

I det tal Hägglund höll i fredags gjorde han vad flera av oss som ändå sett en god utveckling hos Kd sedan i somras uppmanat honom att göra, det vill säga visade självkritik. För en politiker som säger sig värna folks rätt att vara ifred från politiska tyckare bör inte samtidigt företräda en paternalistisk politik. Hägglund verkar vilja röra sig bort från moralism och förbudsiver. I vilken utsträckning är förstås svårt att veta, men tendensen är tydlig.

Men det räcker ju inte, han måste ha partiet med sig. Och det är svaret på varför nu. Debatten om verklighetens folk i sig kommer förstås inte hålla sig hela vägen fram till valet, men om KD-ledaren ska kunna vrida sitt parti i den här lite mer frihetligt konservativa riktningen krävs det att han börjar jobba och förankra sina tankar nu – så att han har gräsrötterna med sig i valrörelsen.

Många som reagerar gör det genom att omedelbart definiera sig mot sina egna associationer om vad de tycker att KD står för eller har stått för. Enligt ungefär följande reflex: ”Jaha, så ni vill vara i fred, men ni vill ju förbjuda aborter!!”

Det är en rätt larvig reaktion. (Inte minst med tanke på att Hägglund som socialminister har genomfört förändringar så att utländska kvinnor numera kan göra aborter i Sverige.)

Men vad som görs spelar ingen roll. Ty de flesta skribenter i kultur- och politiksvängen har ändå som profilmarkör att ta avstånd från Göran Hägglund. De gör det helt på autopilot och av hävd. Och eftersom den statusmarkören har fungerat så bra för dem så struntar man gärna i petitesser som att Göran Hägglund inte alls det vill förbjuda abort eller kedja kvinnor vid spisar. För det är bekvämt att ha honom och KD att definiera sig mot.

Jag förstår mycket väl att Hägglund är trött på att försöka överrösta eller fajtas med den här kategorin kritiker. De har ju ändå sin bild klar. Då kan han lika gärna göra som de, det vill säga definiera sig mot dem, angripa dem. Och som bonus kan grälet hjälpa honom att få med sig fotfolket på en del förändringar, som att släppa taget om ett par pekpinnar! Lyssna på programmet, Hägglund bekräftar själv att han är ute efter förändring.

Så bråka på! Skäll ut honom med allt ni har! Skriv att Hägglund är gammaltestamentlig, från 1700-talet, eller nåt annat balanserat. Det blir fina fisken det. Ju mer högrött förbannad kritikerna blir, desto starkare blir sannolikt Hägglunds förändringsmandat. Det här, kära vredgade, är en så kallad win-win.