Tolgfors bygger vidare på korthuset: Del II

På Newsmill skriver de två säkerhetsanlytikerna Fredrik Lindvall
och Fredrik Westerlund, båda vid FOI, något som är en indirekt men träffsäker kommentar till försvarsbudgeten.

”En möjlighet”, skriver de om svensk säkerhetspolitik, ”är att vi fortsätter på den kurs
vi håller idag med fortsatta försvarsneddragningar och militär alliansfrihet.
Då minskar vår säkerhet, trovärdighet och vårt inflytande i takt med vår
urholkade försvarsförmåga. Samtidigt ökar vårt beroende av andra för köp av
vapen och för att behålla militär kompetens.”

Det andra alternativet är att Sverige ökar försvarskostnader
och skaffar sig ökad handlingsfrihet genom att rusta upp.

Men det är inte några reella alternativ, menar de:

”De sista årens försvarsekonomi och det senaste
försvarsbeslutet har gjort dem orealistiska. Sverige har gjort sitt val, men
bara halvvägs. En bred parlamentarisk majoritet har antagit en
solidaritetsförklaring, omfattande EU-länderna samt Norge och Island.”

I stället pekar man på två andra alternativ. Den ena är att
förlita sig på ”säkerhetsgarantier från militära stormakter”. Den andra är att
”att ingå i en multilateral militär säkerhetsgemenskap. En sådan förutsätter
att dess medlemmar visar ömsesidig solidaritet vid kriser och konflikter, men
minskar inte Sveriges självständighet att påverka och välja.”

I artikeln pekar man på att Solidaritetsförklaringen
hittills varken är meningsfull eller trovärdig:

”Besluten är tagna och förutsätter ett avsevärt fördjupat
militärt samarbete med andra länder. Hur detta ska lösas har ännu inte
formulerats av något av de båda blocken i den svenska riksdagen. Innan
partierna låser in sig i höstens och vårens samverkansgrupper måste Sveriges
alternativ inom FN, EU, Nato och Norden upp på bordet.”

Just det! Hur länge ska det dröja innan regering och riksdag
vågar ställa frågan om för- respektive nackdelar med ett svenskt
Natomedlemskap?