Hellre Martin Luther än Lex Luthor

Den här budgeten, utbrast Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton, skulle Martin Luther ha kunnat lägga fram!

För yngre läsare kanske det är bäst att understryka att detta var menat som beröm. I motsats till den i dag mer kände Lex Luthor, den flintskallige vetenskapsmannen som ständigt sysselsätter Stålmannen, menade Martin Luther att ”arbete befordrar hälsa och välstånd, och förhindrar många tillfällen till synd”.

Enligt Hamilton kvalificerar sig finansminister Anders Borg i och med budgetpropositionen, som fått namnet Jobba Sverige ur krisen, till ”en modern Martin Luther som bytt ut katekesen som hjälpmedel till förmån för nationalekonomin och kalkylatorn.”

Riksdagens debatt var i övrigt ganska förutsägbar. Den var faktiskt så förutsägbar att Borg hade med sig rekvisita för att omedelbart kunna undergräva kritiken från – apropå tunnhåriga män med vetenskaparambitioner – Thomas Östros, Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman. När Östros menade att regeringen sänker skatterna för ”lånade pengar”, kunde Borg dunka regeringen Perssons gamla höstbudget från 2005 i pulpeten, och påpeka att det gjorde Socialdemokraterna också när de satt vid makten.

Trots att Miljöpartiets Mikaela Valtersson höll en mer resonerande ton var det omöjligt att inte uppfatta budgetdebatten som exempel på att väljarna kommer att ställas inför två tydliga alternativ nästa år.

Borg ställde ”arbetslinje mot bidragslinje”, och sade att oppositionen bedrev en överbudspolitik. Allt regeringen gjort sägs vara ”för lite, för klent, för magert, för sent” medan vänsterförslagen karaktäriseras som ”alltid mera, alltid längre, alltid bredare, alltid tjockare, alltid djupare.”

Den underbalanserade budgeten innebär extramiljarder till kommunerna för att förhindra uppsägningar, och sänkta skatter till låg- och medelinkomsttagarna, som därmed får mer köpkraft och på så vis kan stimulera ekonomin. Detta är ”närmast definitionen av en Keynesiansk krisbekämpningspolitik”, påpekade Carl B Hamilton, professor i ekonomi i det profana. Vilket gör det svårt att ta de socialdemokratiska påhoppen på allvar. Det är ju exakt den politik de själva påstår sig vilja föra. En marknadsliberal kritik hade varit mer relevant.

Som tecken i tiden på riksdagens minskade, kanske fallande, inflytande i svensk politik var de stora delarna av budgeten redan kända genom de senaste veckornas otaliga presskonferenser och utspel. Oavsett oppositionens krokodiltårar visar detta på ett visst demokratiskt problem. Sverige har utvecklat en stark regeringsmakt, men en svag parlamentarisk motsvarighet. Detta har socialdemokratin knappast sett som något hinder när de själva haft makten. Men när Alliansregeringen nu har börjat att agera med råg i ryggen, och tillfullo drar nytta av regeringens tyngd i agendasättningen, protesterar man. Visst är det fräckt att budgeten först föredras för journalistkåren, och enbart i sista hand presenteras för de folkvalda. Men kom inte och påstå att Thomas Östros skulle ha agerat annorlunda.

Finansminister Borgs självförtroende verkar i alla fall vara på topp. Talmannen noterade till protokollet att Anders Borg instämde i Carl B Hamiltons anförande.