Apokalyps, nå

Det bidde ingen apokalyps. Så kan en mandatperiod av misstänksamhet mot regeringens kulturella avsikter sammanfattas. Är kulturpropositionen något så är det lagom.

Den är lagom omvälvande och lagom nydanande. Den är lagom provocerande och lagom konserverande. Den tar lagom intryck av Kulturutredningen och influeras lagom av remissinstansernas kritik mot densamma.

Så tassar man till exempel försiktigt när det gäller portföljmodellen och låter utreda det praktiska, samtidigt som Skåne får testköra nästa år. Med tanke på att den framtida regionindelningen inte är ointressant för portföljmodellen är det nog klokt.

Lite riv och slit i strukturerna blir det också. Riksutställningar, Riksteatern och Rikskonserter bantas, avvecklas, eller ges förändrade uppdrag. Riksteatern går från producerande till stödjande. Inte dumt alls! All teater som ska ut på hjul måste faktiskt inte göras i Hallunda…

Vidare ska en oberoende myndighet för analys inrättas. Det innebär i klartext att Kulturrådet inte längre ska utvärdera resultatet av stöd som Kulturrådet självt delar ut. Det kan verka självklart, men har alltså inte varit det.

På tvärs med Kulturutredningens förslag behåller regeringen det kulturpolitiska målet kvalitet, utan att för den sakens skull ge sig i kast med att förklara begreppet. Det gör de rätt i.

Helfel är däremot att man vill begränsa tidskriftsstöden genom att omdefiniera begreppet kulturtidskrift och på så sätt fasa ut dem som har för starkt samhällsfokus.

Visst kan man tycka att alltför många politiska blad går under kulturtidskriftens flagg, men hur ska detta gå till i realiteten? Samhällskritik och samhällsskildring är ju en väsentlig del av kulturen!

En helt annan diskussion är förstås om vi alls ska ha tidskriftsstöd. Det samtalet vill regeringen uppenbarligen inte ha. Men det berättigar inte till principiellt tveksamma halvmesyrer.