Jakten på den försvunna välfärden

För att trygga välfärden kan det komma att krävas skattehöjningar. Det är det enade budskap som vi nyligen fått höra från de rödgröna och givet att de skattehöjningar som presenterats inte på långa vägar täcker de återställare som redan har aviserats kan vi räkna med fler budskap i samma genre.

Jag har ägnat dagen åt lite mötande med Katrine Kielos inför höstens Korseld och vi kom då – surprise! – att diskutera det här med skattehöjningarna. Det pratades även en del om vilka frågor som blir tyngst i valrörelsen.

Vid en snabb anblick är valfrågan nummer ett ganska given. Jobben. Vi har en kris och arbetslösheten sätter alldeles självklart extra press på en regering som gick till val på fler jobb. Men välfärden lär bli en minst lika viktig fråga – och då talar jag inte om dess utformning, utan snarare om vems story väljarna kommer att köpa.

För som sagt. Skattehöjningar lär det bli fler av om de rödgrönas löften ska kunna infrias. Och argumentet de redan har börjat nöta är att dessa är till för att säkra en god välfärd, ja de talar till och med om en ”välfärdskris”.

Frågan är bara om väljarna verkligen uppfattar att vi befinner oss i en välfärdskris. Oppositionens version av verkligheten är att statskassan blöder ymnigt och att välfärden sagt poff och gått upp i rök.

Kommer väljarna att köpa den beskrivningen? Jag är inte så säker på att deras verklighet är renons på välfärd. Och – om de inte accepterar historien om den försvunna välfärden – varför skulle de då acceptera skattehöjningar?