Spola handkröken?

Det kan inte hjälpas. Trots att jag vet att svininfluensan egentligen inte är så himla mycket värre än en vanlig säsongsinfluensa, så blir jag mer rädd för den. Trots att jag vet att också en vanlig vinterflunsa kräver liv så räds jag den här mer. Kanske för att den smittar så lätt. Kanske för att den drabbar annorlunda. Eller också, och det är väl det mest sannolika, bara för att den får tusenfalt större uppmärksamhet.

På sätt och vis vore jag väldigt tacksam om vi – och jag måste ju skriva ”vi” eftersom jag också är ”media” – kunde sluta skriva så förbålt mycket om svininfluensan. Särskilt under rubriker som denna.

Men det är ett nytt virus och det går väl inte att komma undan nyhetsvärdet antar jag. Så jag konsumerar informationen i morgontidningarna och glor sedan misstänksamt på tjejen framför mig på pendeln när hon börjar hosta. Väl framme på jobbet hittar jag en flaska handsprit i kafferummet och trycker tacksamt på pumpen.

Det där sista är tydligen inte bra. På Newsmill skriver Smittskyddsinstitutets rikshygiensjuksköterska (fantastisk yrkestitel!) Kerstin Mannerquist att det vore en katastrof om handspriten tog slut och förordar tvål och vatten i stället. Hon menar också att:

”Om vi börjar använda handsprit i vår friska vardag höjer vi ju så att säga beredskapen i onödan. Handspriten ska sparas till de tillfällen och de platser där den verkligen behövs och gör nytta! Det är till exempel en bra idé att dagispersonal regelbundet använder handsprit eftersom de har närkontakt med stora grupper små barn.”

Och jo, det går ju inte att invända mot förnuftet i Mannerquists argument. Självklart är det dumt om vi börjar gå hemma och sprita tassarna i tid och otid och bra att man gör extra hygiensatsningar i barnomsorgen. Men nu befinner vi oss ändå i upptakten till vad som väntas bli höstens/vinterns smittvåg. Då är det väl ganska smart om man försöker trampa på bromsen lite?

Efter att ha suttit mittemot en hostande tonåring på pendeln i rusningstid hade det om inte annat en lugnande effekt att trycka till på den där pumpen. Jag är mycket väl medveten om att det var en spritdroppe i ett hav av möjliga infektionsrisker jag därefter utsatt mig för under dagen – alldeles utan att sprita mig – men rädslan är långtifrån alltid förnuftig.

Jag vet till exempel ingenting om hälsotillståndet hos personalen där jag åt lunch och oroade mig föga. Men hostandet på tåget hörde och såg jag. Fånigt? Jo, kanske. Fast ibland är det skönt att lugna sig själv lite. Den faktorn bortser rikshygiensjuksköterskan från.

Men framför allt – varifrån kommer tanken att det inte skulle gå att möta den ökade efterfrågan under tiden som smittan härjar? Mig veterligen är det fullt möjligt att tillverka handsprit. Det är ju inte en sinande naturtillgång vi talar om direkt.