Märklig sifferexercis i kommentarerna om Anna Odell-domen

Kultursidornas reaktioner på domen – och för övrigt även på själva åtalet – är jättekonstiga.

En gång till: j ä t t e k o n s t i g a. Det är som om alla tagits på sängen av att det här med likhet inför lagen faktiskt gäller – och på allvar gäller alla.

Många kommentatorer gör stor sak av kostnaden för de två stesolidinjektioner som Anna Odell fick. 17,60 kronor styck är prislappen och summan blir förstås löjeväckande och således väldigt effektfull när man vill driva hem en poäng.

Men vi vet ju alla – personerna som driver hem denna poäng inkluderade – att den faktiska kostnaden för en vårdplats över natten inte är 17,60 x 2. Med andra ord låtsas de troskyldiga kommentatorerna begripa mindre av principsaken än de gör.

I grunden ligger ju det faktum att en frisk har upptagit en plats som en sjuk kunde ha använt. Jag säger kunde ha använt. Det är ointressant om någon annan väntade på sin tur just den aktuella kvällen, det där är slumpmässiga omständigheter som Odell inte kunde ha vetat på förhand.

Mårten Arndtzén i P1 är en av många som bygger sin kommentar på sifferexercis:

”Två stesolidinjektioner á 17:60 styck: det är, som vi rapporterat tidigare, den omotiverade vårdkostnad åklagaren fört i bevis. Därutöver är det enligt tingsrätten uppenbart att Anna Odell tagit ”förbrukningsmaterial” i anspråk. Alltså sådant som papperslakan och toapapper. Och eftersom rätten, får man anta, håller det för osannolikt att Anna Odell gjorde av med toapapper för 12.350 kronor under sina timmar på psyket, så ogillas landstingets skadeståndsanspråk på den summan.

Rätten anser det alltså inte bevisat att Anna Odell tagit några nämnvärda vårdresurser i anspråk. Ändå döms hon för att ha tillfogat landstinget ekonomisk skada, alltså för oredligt förfarande. Det är lite märkligt. I Ekot ifrågasätter advokaten Lars Viklund om dasspapper och två sprutor Stesolid kan betraktas som skada, i brottsbalkens mening. Kan det inte det, vilket låter rimligt i mina öron, så döms Odell för ett brott ingen bevisat att hon begått. Kan det vara så att tingsrätten brytt sig mindre om bevisläget, än om att tillfredställa de offentliga opinionerna?”

Arndtzén avslutar med att högstämt besvara sin egen fråga. Jodå, nu har ”upprörda skattebetalare” och ”högljudda konsthatare” fått sitt: ”Man behövde bara tänja en aning på rättssäkerheten.”

Vilket märkligt resonemang. Menar Arndtzén att endast om det gick att bevisa en på öret exakt kostnad skulle dylika tilltag gå att fälla? De flesta av oss – sannolikt även Anna Odell – betraktar det nog som fullständigt bevisat att hon gjorde vad hon gjorde.

I DN skriver Maria Schottenius att:

”Uppsåtet var inte kriminellt. Anna Odell hade en helt annan ambition än att skaffa sig fördelar. Hon ville undersöka ett trauma hon själv hade varit med om, ge det form och beständigt värde i form av tre filmer. Hon kunde ha gjort det med skådespelare, men valde att göra såhär. Manipulera för att få fram det hon ville visa.

Är det verkligen så förfärligt?”

Nej, det är kanske inte så förfärligt. Men det innebär ändå inte att man helt ska slippa ta ansvar för sina handlingar . Det innebär inte att, som Schottenius skriver, att rättegången ”aldrig borde ha hållits”, bara för att Schottenius och flera andras analys av Odells uppsåt inte var att ”skaffa sig fördelar”. Det var liksom inte den saken som rättegången ville reda ut.

Få av oss tror att Odells uppsåt var ondsint. Men en del verkar tro att så länge man har goda intentioner ska man slippa ställas till ansvar. Det är läge att återanvända Schottenius egen formulering. För Odell fick alltså dagsböter på totalt 2500 kronor.

Är det verkligen så förfärligt?

Det är som om varenda kulturskribent i landet har bestämt sig för att eftersom Odell är konstnär och de är kulturskribenter och därför ”för” konst, så måste de välja sida och antingen vara för Odell eller lagen. Men det behöver de ju inte alls. Det går ju faktiskt utmärkt att gilla Anna Odells aktion eller syfte och samtidigt acceptera att rättsstaten ger henne en smäll på fingrarna.

Man kan för övrigt ställa sig frågan om hennes verk över huvud taget hade fått det genomslag det fick om vi alla var Schotteniusar och Arndtzéns. Det är jag sannerligen inte säker på.

För vet ni? Jag betvivlar att de hade engagerat sig så här i Konstfackeleven (sannolikt med två år kvar på sin utbildning) Anna Odells önskan att ”ställa frågor om psykvården” om det inte fanns en okultiverad skattebetalande pöbel för dem att se ner på.

Föredragen läsning på temat finns hos Jakob Heidbrink och Mårten Schultz.