Ordningsförseelsen

Den tvingar mig ur min semesterdvala, denna vansinniga storm som uppstått med anledning av åklagaren Rolf Hillegrens uttalande om ”ordningsförseelse”. Ett korkat och osmidigt uttalande, förstås. Det ska jag inte ens behöva påpeka, men det är väl bäst att jag gör det. Bloggosfären och tyckarvärlden i stort verkar vara på sitt allra bästa missförståendehumör dessa augustidagar.

När jag satt och läste det där uppslaget om våldtäkt fann jag det intressant, inte för att Hillegren sa ”ordningsförseelse”, men därför att de olika exemplen i artikeln verkligen skildrade, förtvivlat tydligt, hur svårt det här med våldtäktslagstiftning är.

Ja, jag fann helhetsintrycket så intressant och tankeväckande att jag faktiskt helt missade att bli upprörd över Hillegrens ordval. Intervjun med kvinnan som våldtagits i flera år, mina funderingar kring hur svårt det blir när ord står mot ord i ett sånt läge. Men hur jag likväl inte vill att det ska vara lätt, just i ett sånt läge.

Så gick dagen och jag noterade att bloggosfär och Twitter sjöd av intresse för artiklarna. Eller snarare, sjöd av intresse för Hillegren. Jag tänkte trött att det var ju själva f-n att vi alltid får debatter om det simplaste och samtidigt minst intressanta. För kontentan av de där artiklarna var ju full av nyanser. Ett antal fall beskrevs. En intervju som skildrade ett komplext fall. En artikel om lagstiftningen.

Allt detta och ändå zoomar samtliga in på en mening, uttalad av en person och fiskar därefter fram sin allra högrödaste bloggilska, lättåtkomligt förvarad i översta byrålådan. Det är lätt att hålla med Mårten Schultz trötta konstaterande när han skriver”Pöbeltendensen får mig ibland att vilja överge bloggformatet helt och hållet”. Läs för övrigt hans nyktra betraktelse över de senaste dagarnas debatt.

Liksom Schultz finner jag Madeleine Leijonhufvuds önskan om att få ”bort” Hillegren ganska obehaglig. Av hennes argumentation att döma är det alltså olämpligt att åklagare alls håller sig med åsikter, eller hur ska man egentligen tolka henne?

I så fall borde Hillegren har kickats ut från rättsskipandets korridorer för länge sen, han har ju redan tidigare luftat åsikter om riskerna med att vattna ur våldtäktsbegreppet.

Vid närmare eftertanke är det väl en hel del jurister, åklagare och advokater som borde bort. Det fanns säkert läger både för och emot utvidgningen av våldtäktsbegreppet, som ju är relativt nytt. Kan egentligen någon av dem jobba vidare? Vi vet ju att de tycker saker, menar jag.

Jag får faktiskt lust att göra ett sånt där fultrick liknande det kort som brukar dras i prostitutionsdebatten. Ni vet. Förr eller senare kommer frågan ”Jaha, då har du inget emot att din dotter blir prostituerad, eller?” Ett krav för att få delta i sexköpsdebatten ska alltså vara att man vill att ens avkomma sysslar med hor.

Vilket trams. Det kanske finns massor av yrken jag inte önskar mina eventuella framtida barn. Det innebär inte att jag är emot alla dessa yrken eller att jag vill förbjuda dem.

Men som sagt. Man frestas att göra samma sak här. För kan alla som är högrött upprörda över att Hillegren inte förstår att ”en våldtäkt alltid är en våldtäkt” i så fall lova mig en sak?

När din 16-årige son åtalas och kanske döms för, tja låt säga våldtäkt mot barn för sex med sin fjortonåriga ex-flickvän som nu är arg på honom för att han hånglade med hennes kompis. När det händer. Då ska du stå där och ta det som en kvinna, eller man. För strunt är strunt och våldtäkt är våldtäkt, om ock i gyllne trosor.

Lite nyanser bjuds det dock på i bloggosfären. Åsiktstorpeden lyfter några.

Isobel Hadley-Kamptz gör det också, men stannar en liten bit framför mål, förmodligen för att hon är arg på Hillegren och för att hennes slutsats nästan obönhörligen leder fram till något som faktiskt liknar hans – frånsett att hon klarar att måla nyanserna på ett betydligt mer respektfullt vis.

”Jag tror att jag i fel sammanhang har det i mig att strunta i gränser man inte ska strunta i. Jag är åtminstone öppen för möjligheten. Kanske är det därför jag blir så förvånad över alla dessa män och kvinnor som aldrig, aldrig, aldrig kan tänka tanken att de, eller någon de känner, skulle kunna utsätta någon för ett övergrepp. Och så tänker jag på mina väninnor (som ingen av dem polisanmält) och deras pojkvänner, ragg, kompisar. Schyssta killar, flera av dem. Åtminstone i den där allmänna meningen. Ändå våldtäktsmän, förövare, ja dåliga människor. Skyldiga till rätt mycket mer än ordningsförseelser. De är kanske inte så ovanliga som många så desperat vill tro.”

Efter detta sista stycke är det uppenbart åtminstone för mig att Hadley-Kamptz är mycket väl medveten om att det finns mängder av nyanser och svårigheter samt att en våldtäkt inte alltid är bara en våldtäkt.

Följdfrågan på detta resonemang är förstås. Okej, ska alla dessa pojkvänner, ragg och kompisar dömas precis som en överfallsvåldtagare eller date-rapist? Nej. Jag tror att de flesta av oss vill göra lite skillnad här. Eller?

När det gäller själva det breddade begreppet våldtäkt är jag skeptisk. Jag hade hellre sett att vi anlade en skarpare syn på övergrepp än att vi lät fler saker komma in under rubriken våldtäkt. Jag kan förstå resonemanget bakom, åtminstone när Gustav Almestad lägger fram dem på sitt resonerande vis, och naturligtvis är det viktiga att man i så fall håller sig med nyanser också i straffsatserna.

Men då måste det vara tillåtet att påtala nyanserna. Det gjorde Hillegren. Nu vill många sparka honom. Det verkar nästan som om det är Hillegren som är ordningsförseelsen – bara genom att ha uttryckt en åsikt.