Weimarrepubliken, nazismen och Hägglund

Åsa Linderborg har läst en bok om Weimarrepubliken och kan just ha stått för sommarens märkligaste inlägg om den linje som Göran Hägglund stakade ut i sitt Visbytal. ”Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel”, skriver hon i Aftonbladet i dag, men fortsätter generöst: ”Göran Hägglund är ett exempel på att man inte behöver vara nazist för att vilja styra och strypa den systemkritiska kulturen”. Erfarenheten från Weimarrepublikens fall lär oss ändå att svenska intellektuella måste reagera mot regeringens politik innan det är för sent:

”Att de intellektuella tystnade i Weimar-republikens sista skälvande minut är begripligt. Men vad kan vi skylla på? Weimarrepubliken påminner oss om att en levande demokrati skapar ideologisk kreativitet och kulturell experimentlusta, och att alla samhällsbyggen är en kamp. Inget är förutbestämt – Weimarrepubliken hade inte behövt mynna ut i Tredje riket – och just därför måste de intellektuella ta ställning, utöver egenintresset, och innan det är för sent.”

Läs hela och förundras.