Lyft på locket om ambassadören i Iran

Sveriges representerades av ambassadör Magnus Wernstedt när
Mahmoud Ahmadinejad svors in som president – efter ett fuskval och protester
som slagits ned med våld. Det kan man beklaga. Sverige borde i likhet med några
andra EU-länder ha markerat genom representation lägre ned på rangskalan eller
genom att utebli helt.

Problemet är att Sverige är ordförandeland i EU och därmed
har en mer begränsat handlingsutrymme. Det som komplicerar saken ytterligare är
att, enligt FP:s Birgitta Ohlsson, en majoritet av medlemmarna önskade att
Sverige som ordförandeland skulle respresenteras.

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin
beskriver det som ett misslyckande för ordförandeskapet att inte ha lyckats få
till stånd en gemensam EU-linje.

Och det kan man hålla med om. Det är alltid en styrka om EU
är enigt. Om misslyckandet ska ligga Sverige till last är dock en annan sak.

Jag tycker att den mest intressanta frågan är hur Sverige
faktiskt agerade för att majoritetsbeslutet om den svenske ambassadörens
närvaro skulle komma till stånd.

Vilken position intog Sverige?