Replik: Äktenskapet är ingen oberoende lyckomaskin

Ledarsidans medarbetare Johan Wennström skrev söndag 2 augusti 2009 en artikel
om så kallad positiv psykologi och dygdernas renässans. Här svarar Maria
Liljas Stålhandske, teol dr och forskare vid Uppsala universitet:

I sin ledare i SvD presenterar Johan Wennström den positiva
psykologin, och låter den bilda utgångspunkt för att propagera för de
klassiska dygderna och en konservativ livsstil. Dessvärre vittnar det mesta
i Wennströms resonemang om en mycket naiv förståelse av både psykologi och
mänsklig utveckling.

Till att börja med hävdar Wennström att de klassiska dygerna ”förmodligen”
växte fram evolutionärt, och att de därför borde lyftas fram igen, istället
för att förhånas. Om dygderna skulle vara ett resultat av evolution och
naturligt urval, faller dock Wennströms resonemang av sig själv. Wennström
får det att låta som om evolutionen var något som försiggick i det förflutna
(läs: fram till västerländsk medeltid), och som vi idag kan vända oss till
som ett rättesnöre.

Vill man hänvisa till evolutionen måste man istället acceptera den ständigt fortgående processen av utveckling, biologisk såväl som social. Ur ett evolutionärt perspektiv måste den livsåskådning eller filosofi som dominerar ett samhälle betraktas som den som bäst gynnar mänskligt liv och utveckling – oavsett om den stavas religiös fundamentalism
eller värdenihilism. Existentiella och filosofiska resonemang kan därför aldrig ta sin grund i evolution eller naturvetenskapliga ”bevis”, eftersom de måste bygga på mänskliga värderingar och diskussionen kring dessa. Låt mig visa detta genom att följa Wennström i hans vidare resonemang.

Dygder som vishet, måttfullhet, kärlek och rättrådighet är tillräckligt
universella för att ständigt vara aktuella. Wennström missar dock att
innehållet i dem varierar, och måste göra det. Visheten har inte ett
ansikte, utan många. Hur många religiösa och politiska ledare menar inte att
de följer en vis och rättrådig väg? Och likväl kan de röra sig i diametralt
olika riktning. Hur många individer menar inte att kärleken är det
viktigaste? Och likväl hittar inte alla samma form för att leva ut den. I
efterdyningarna av Pridefestivalen är väl detta nog så tydligt.

Men Wennström lyfter istället fram äktenskapet som om det vore någon form av
kulturoberoende lyckomaskin. Forskningen, säger Wennström och hänvisar till
Martin Seligman, visar att de som gifter sig är lyckligare. Därför borde vi
inte överge denna institution. Frågan som Wennström inte ställer sig, men
som Seligman själv gör, är om det verkligen är så enkelt att äktenskapet gör
människor lyckliga – eller om det är så att människor gifter sig just för
att de är lyckliga.

Om man vill manifestera sin lycka i Sverige idag finns det dessutom inga andra kollektiva uttryck än just bröllopet. Därför väljer många ett kyrkbröllop för att det är festligt, högtidligt och symboliskt välbekant, även om många känner sig tveksamma till både den religiösa
kopplingen och det livslånga avtalet.

Med andra ord: det är underbart att det finns gifta människor som är
lyckliga, och det är begripligt att det finns lyckliga människor som vill
gifta sig även om de inte tror på livslång kärlek. Däremot är det djupt
problematiskt att implicera att sökandet efter andra (sam)levnadsformer
skulle undergräva vårt individuella eller sociala välbefinnande.

Tack och lov att vi lever i en kultur där vi tillåts skilja oss inte bara från till
exempel misshandel och förtryck – men också från livsstilar som faktiskt
inte passar alla! Tack och lov att skammen kring att vara singel,
ensamstående förälder eller queer i någon bemärkelse håller på att lätta –
tänk så mycket psykisk hälsa vi har vunnit tack vare detta!

Förutom äktenskapet slår Wennström ett slag för tron som en relevant dygd
idag. Han talar inte specifikt om gudstron, men menar att vi måste ”välja
bort värdenihilismen och tro på att livet har mening” eftersom det leder
till en högre tillfredsställelse i livet. Argumentet i sig är nästan inte
värt att bemöta: även om det vore sant, hur skulle en människa kunna
prestera en tro i syfte att bli lycklig? Samtidigt är det trots allt här som
Wennström lyckas sätta fingret på ett akut dilemma som det postmoderna
Sverige står mitt uppe i.

Individen har blivit sin egen auktoritet i en värld av valmöjligheter. Inga sanningar håller längre för alla, och så måste vi alla fatta våra egna beslut. I många kulturer är detta en frihet man bara kan drömma om. Samtidigt är valfriheten också ett ångestskapande ansvar att bära. Ibland blir bördan för tung och de gamla auktoriteterna och
institutionerna framstår i ett nostalgiskt skimmer. Men sekulariseringen och
emancipationen kan inte göras ogjord. Istället utgör de vårt fundament för
fortsatt existentiell utveckling.

Vi är alla fria att välja vårt sätt att förverkliga vishet, kärlek, rättrådighet, tro och tapperhet – eller lycka om vi så vill. Detta är en valfrihet bortom tandkrämssorter och jeansmärken. Det handlar om den tankens valfrihet som utgör grunden för demokrati. Vilket samhälle den demokratiska öppenheten kommer att generera på sikt är det
ingen som vet. Men det är ett äventyr att få delta i processen – ett äventyr
som också gör ont ibland.

Maria Liljas Stålhandske, teol dr
Omnikulturs tankesmedja