Ännu mer om brott och straff

Entusiasmen för
längre straff och hårdare fängelsesängar handlar sällan om att nyktert
konstatera vad som fungerar eller inte, skriver Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida med anledning av Per Gudmundsons artikel om straff och brottsprevention. Och visst är det svårt att mäta straffens preventiva
effekter. Därmed inte sagt att det inte finns ett generellt samband mellan
strafflängd och avhållsamhet från brott. Jag vågar gissa att vi skulle se fler
mord, misshandelsfall och våldtäkter om brotten på sin höjd kunde ge böter.

Men det finns
fler skäl att ha stränga straff för allvarliga brott. Vissa är rent
pragmatiska. Brottslingar begår som bekant sällan brott när de sitter inne. Det
fina med att Anders Eklund – förhoppningsvis – kommer att tillbringa resten av
sitt liv i fängelse är att han aldrig mer får tillfälle att våldta och mörda
kvinnor och barn. Det är ingen liten detalj i sammanhanget. I Sverige är
maxstraffet för våldtäkt sex år. Hade Eklund nöjt sig med att våldta Engla hade
han varit ute igen efter fyra-sex år, beroende på hur han sköter sig under
tiden i fängelse. Det är en rätt skrämmande tanke.

Isobel
Hadley-Kamptz skriver: ”Den avskräckande effekten av längre straff är mer oklar
och det gäller särskilt brottslighet som är känslodriven och impulsiv –
misshandel, våldtäkter, dråp. Den som på fyllan får för sig att sparka ner
någon tänker sällan så långt som på ett potentiellt extra år i fängelse. Det
han möjligen tänker på är risken för omedelbar upptäckt.” Det låter som ett
argument för att till exempel våldtäktsmän ska kunna dömas till längre straff
än vad dagens brottsbalk tillåter. Om det nu är ett brott man begår på impuls
så finns det ju anledning att hålla dömda förövare från gatorna.

Dessutom kan man
inte bortse från straffens normativa effekter. Genom att göra barnaga till ett
brott som kan ge flera års fängelse har staten skickat en tydlig normativ
signal som förmodligen är en delförklaring till den breda attitydförändring vi
har sett.

Men det finns
också en moralisk dimension utöver den rent pragmatiska. Brottslingar ska ha
straff som står i proportion till det övergrepp de har begått mot andra, därför
att det är moraliskt rätt. Det är en tanke som är djupt rotad i det allmänna
rättsmedvetandet, och den kan inte utan vidare avfärdas som ett utslag av gammaltestamentlig
blodtörstighet. Människor vill att allvarliga brott ska leda till kännbara
straff, inte i första hand för att straff alltid får de konsekvenser vi önskar,
utan för att det är rättvist.