Vem brast? Jo, rutinen.

Jag går och grunnar lite på det här med medicinläkarna på akuten i Varberg. Det har alltså uppstått en konflikt där läkarna på akuten ”avsäger sig ansvaret när de vårdar sjuka barn som kommer in under natten”. Detta gör de eftersom de inte tycker att de har kompetens att vårda barn.

”Det är ju en egen specialitet”, förklarar fackombudet Nikas Brywe och ger därefter en hel uppsjö exempel på medicinläkarnas okunnighet avseende barn.

Läkarna arbetsvägrar dock inte, men de skriver in i journalerna att de förvisso tagit sig en titt på barnet, men att bedömningen är gjord utan kompetens.

Det är en märklig historia det här. För visst är barnsjukvård en egen specialitet, självklart. Men en akut är en akut och en läkare på en akut måste vara beredd att ge vård och göra bedömningar som emellanåt går utanför hans eller hennes specialistkompetens. Det kommer med yrket. Det kommer med läkareden.

Ansvarstagande är generellt något som allt fler skyr i yrkeslivet. Ibland är det kanske för att ansvar tyvärr inte kommer med de löneökningar som sig bör, men lika ofta kan det nog handla om en tillvänjning. Vi har vant oss av med personligt ansvar på arbetsplatserna. Ansvaret ligger allt mer sällan hos personer och allt oftare i pärmar, rutiner och policys. Hoppsan! Vem brast? Aha, det var visst rutinen som brast igen…

Att plötsligt stå där och känna ett tungt ansvar för ett sjukt barn är säkert nog så skrämmande. Men att som läkare hävda sig inkompetent att vårda en människa?

Njae. Lite nytta kan man nog göra.