Strama signalspaningstyglar

Nyss överlämnade utredaren och förre Säpochefen Anders Eriksson sitt betänkande Signalspaning för polisiära behov till justitieminister Beatrice Ask. Den senare var inte med vid presskonferensen, men satt utanför pressrummet och inväntade mediernas frågor när genomgången var klar. Om en stund lär väl rapporteringarna börja fylla nyhetsflödet.

Utan att ha hunnit läsa igenom betänkandet kan jag konstatera att en viss lättnad faktiskt kan tillåtas infinna sig. Anders Eriksson håller spaningstyglarna strama och spända. Av hans beskrivning att döma har det till exempel inte gått så långt som Mark Klamberg oroade sig för i en bloggpost häromdagen. Förslaget innebär inte att Säpo får egen tillgång till råmaterial eller att man får bedriva egen spaning i detta. Tvärtom ska den information som delas ut hållas snäv och endast gälla ett specifikt avgränsat fall.

När det gäller tillståndsgivningen föreslår Eriksson att detta äger rum ”inom den befintliga domstolsorganisationen”, närmare bestämt en ”allmän förvaltningsdomstol”. Detta gör han efter att ha lagt fram ett antal skäl till varför en specialdomstol av den art som regeringen kommit överens om är olämplig.

Att en sådan domstol, ibland kallad ”domstolsliknande”, känns föga förtroendeingivande har ledarsidan konstaterat förut, men det finns all anledning att upprepa några av de skäl som Eriksson anför i betänkandet:

”..en specialdomstol som blir så liten att den bara innehåller en anställd domare (och två ersättare på uppdrag) kommer att kunna ifrågasättas på den grunden att regeringen får möjlighet att styra vem som ska handlägga de integritetskänsliga frågorna om tillstånd”

”det finns en risk för att en sådan domstol (…) efter en tid kan komma att bli så nära förbunden med verksamheten att dess självständiga prövning av tillståndsfrågan kan komma att ifrågasättas.”

”Det vore olyckligt om prövningsinstansen får en utformning som inte kommer att kunna få allmänhetens förtroende.”

Ja, det vore olyckligt. Faktum är att prövningsinstansen redan saknar mångas förtroende, just på grund av utformningen. Det vore oerhört glädjande om regeringen valde att lyssna på denna del av Erikssons förslag och anförtro tillståndsgivningen (all tillståndsgivning) gällande signalspaning ”åt en redan existerande större domstol”. Han ger för övrigt goda skäl också till varför det vore ett bra val ur regeringens synvinkel:

”En fördel med detta skulle också vara att det skulle finnas en överklagandemöjlighet. Detta är något som skulle kunna vara av betydelse om och när Europadomstolen för mänskliga rättigheter prövar om Sverige uppfyller Europakonventionens krav.”

Här vill jag för övrigt tillägga att förutom den enorma fördelen att kanske slippa få på fingrarna i Europadomstolen, så kanske det också kan ses som en trivsamhet att man, tja, respekterar integritet och mänskliga rättigheter?

Det finns mer att läsa i betänkandet såklart, men den här delen livade onekligen upp.