Ironier och inre röster

Ironi är kul. Göran Hägglund levererade lite ironier i sitt tal i Almedalen som nu upptar såväl ledar- som kultursidor. Och när Aron Lund replikerar mitt inlägg i går, så gör han det med en samling utsökta ironier han också.

Gott så. Vi behöver något att bråka om så här i juli månad. Det är lite av en sommartradition att SvD:s ledarsida fajtas med Expressens dito, faktiskt. Och jag tackar ödmjukast för utnämningen södermalmshipster, vilken jag trodde att jag slutgiltigt hade tagit död på när jag skrev om Tomas Ledin häromdagen…

Lund förklarar ordet populism lite närmare:

”Ordet brukar vanligen förstås som att man appellerar till och exploaterar utanförskapskänslor, egentligen oavsett det politiska sakinnehållet. Ett ganska folkligt uppslagsverk föreslår definitionen ”politisk rörelse som vädjar till ’folket’ och angriper en politisk eller social elit”, vilket stämmer väl med hur jag själv uppfattat det.

Så, när en av Sveriges tyngsta makthavare börjar spekulera i antiintellektualism, presenterar sig själv som en del av den uppgivna, arga, maktlösa allmänheten, och odlar alienerade väljares ofokuserade ilska mot ”etablissemanget” – då är det precis populism vi ska kalla det.”

Nu har jag ju aldrig påstått att Hägglunds tal inte var populistiskt. Visst var det det och det skrev jag också. Men vilken grad av populism talar vi om? Stöveltramp eller skoskav? I mina öron var hans ironier gentemot etablissemanget på sin höjd ett retfullt gnagande på hälen, ett skav som knappt kräver plåster.

Jag är av den arten att jag gillar retfullheter som sparkar igång debatter, men av reaktionerna att döma är det många som verkar höra stöveltramp när Hägglund alltså hävdar tesen att folk ska få vara i fred. Ty återigen: Hägglund sade inte ett ljud om homoäktenskap eller aborter eller någonting i den vägen. Allt detta är intolkat och lagt i hans mun, allt enligt principen fördomar som vi inte kallar fördomar eftersom de handlar om någon som vi tycker är dum.*

Däremot verkar Hägglund onekligen tycka att kulturdebatten är en smula ensidig samt att det är lite onödigt att familjen sällan omnämns i positiva ordalag, men gärna ges underrubriker av karaktären nattsvart historia. Oavsett om man håller med honom eller ej menar jag att det faktiskt måste vara helt i sin ordning att det finns de som argumenterar emot den bilden.

För övrigt. Göran Hägglund må vara en tung makthavare som minister. Men han är också ledare för vårt minsta riksdagsparti. Det är inte otänkbart att han i den kapaciteten faktiskt gav röst åt en betydligt mer maktlös, röstlös och alienerad del av befolkningen än vad Lund och jag kan sägas göra. Det kan vi avfärda som populism, eller så kan vi intressera oss för vad som finns därute. Om Aron Lund är orolig för skoskav kan jag åta mig att köpa Compeed.

*Apropå fördomar som vi inte kallar fördomar så görs de väldigt tydliga i ett klipp från ett eftersnack i Almedalen där Alice Bah Kuhnke efter ett seminarium arrangerat av tidningen Dagen tillstår att hon har en ”rädsla” för KD och att när hon hör en kristdemokrat säga ”kärnfamilj” så hör hon inte bara detta ord. Nej, hon hör följande harang inombords:

– Vi gillar inte homosexuella, de har inte rätt till mänskliga rättigheter, usch till allt som inte är en blond kvinna och en blond man som gör barn tillsammans.

Och det är klart. Om Hägglunds kritiker hörde allt det där när de lyssnade på hans ironier om dekonstruktionen av könet så förstår jag att de reagerar så starkt. Men jag tycker nog ändå att vi i huvudsak bör utgå ifrån vad Hägglund säger, inte ifrån vad vi hör inombords. Då blir debatten både hederligare och tydligare. (Och kanske blir orden och begreppen rentav i mindre behov av dekonstruktion…) Alice Bah Kuhnke är i alla fall kvinna nog att kunna säga att hon inser att hennes inre röster utgör överdrivna, och just fördomsfulla, tolkningar av bara ett enda ord.