Fast så skrev jag ju inte

Att döma av kommentarerna till mitt lilla stick i dagens tidning verkar det som om jag har skrivit en text som lyder så här: Angela Merkel måste be om ursäkt till alla muslimer i världen för mordet i Dresden.

Det hade förstås varit en rätt ensidig och korkad uppmaning. Men så var det ju inte så jag skrev. Alls.

Dock. Givet att det inkommit sex-sju mejl i frågan och givet kommentarsmängden till snutten finns det ändå anledning att förtydliga sig. Kanske är min lilla text otydlig på något sätt när nu så många missförstår. Eller – hemska tanke – så sitter folk och bara vill missförstå.

Nåväl. Min poäng är inte att Angela Merkel ska be om ursäkt. Officiella ursäkter från statschefer bör nog hållas till ett minimum. Onekligen känns det ibland som om det har gått lite inflation i det där ursäktandet härs och tvärs över globen.

Nej. Min poäng var att den kommentar man till slut skickade ut via en talesman, den som jag citerar, var klantigt formulerad. Dådet i sig är ju ingalunda otydligt, så varför försöka hävda det? Då gör man bara ont värre genom att verka okänslig. Det man skulle kunna göra – när det nu blivit så stor uppmärksamhet kring händelsen – är till exempel att kort och gott kondolera.

Det faktum att reaktionerna har blivit som de har blivit och att de så snabbt blivit en internationell fråga är emellertid ett oroande och nedslående tecken på att civilisationerna visst har en förmåga att clasha lite emellanåt.

Det är, milt uttryckt, sorgligt.