Ledarbloggen
Sanna Rayman
Sanna Rayman
När Aron Lund på Expressens ledarsida kom till jobbet idag sa han sannolikt ”Hej”. Förmodligen finns det här i landet Sverigedemokrater som också säger ”Hej” när de kommer till jobbet. Borde vi av detta sluta oss till att det finns anledning att oroa sig för Aron Lunds politiska intentioner? Är de månne grumliga?
Nej. Det tror jag såklart inte alls. Men att påståenden av detta slag skulle komma förstod jag redan när Göran Hägglund höll sin pressträff på Kristdemokraternas dag i Almedalen och delade ut det tal som hölls senare under kvällen ut. Det här kommer bli en skojig liten sommardebatt, tänkte jag när jag läste talet. Det har det också blivit.
Inför Kristdemokraternas dag hade ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson efterlyst lite mer konservatism. Man kan nog säga att Hägglund levererade, vilket välkomnades bland annat av bloggarna Johan Ingerö och Dick Erixon. Den senare lade även ut texten om hur talet utmanande ”värdenihilismens hegemoni”.
Själv var jag också positiv. Sen dalade entusiasmen något när Hägglund föreslog höjd alkoholskatt och Fredrik Segerfeldt uppmanade KD att bestämma sig.
Nåväl. Inte helt oväntat fanns det emellertid många som var desto mindre förtjusta i det där talet. Populism på ett sluttande plan menade Ulf Bjereld. Populistiskt och gubbigt, menade Hanne Kjöller på DN:s ledarsida. En ”fisketur i grumligt vatten”, förklarade Marie-Louise Samuelsson på Expressens kultursida i går.
Men låt oss återgå till Aron Lund. Han har hittat en annan mening som yppades i Visby och den lyder som följer:
”När andra partier pratar om genuspedagogik, queerteori, mångkulturalism, så talar vi om verkliga problem… om sånt som folk ser och upplever i sin vardag. Vi vänder oss mot det moraliska förfallet ?i samhället. Vi vänder oss mot upplösningen av normer och värderingar.”?
Minus ordet ”mångkulturalism”, menar Lund, kunde det ha varit Hägglund som talade. Men så avslöjar Lund, inte utan triumf, att orden i stället fälldes av SDU:s ordförande Erik Almqvist.?S-bloggaren Jonas Morian håller med.
Mhm. Med tanke på att valda delar ur SD:s kompletta partiprogram – minus gnatet om den farliga mångkulturalism och massinvandringen – är mer eller mindre klippt och klistrat från övriga riksdagspartiers politik är det inte mycket till samband Lund har hittat. Och då är vi tillbaka vid det där problemet med att göra som Sverigedemokraten och säga ”Hej”.
En anklagelse om grumlig populism är samtliga kritikers gemensamma nämnare. Alla verkar också tycka väldigt synd om de kolumnister och teaterregissörer som Hägglund ironiserar över. Tydligen ska vi låtsas som om detta är marginaliserade grupper som saknar makt – trots att de i realiteten har makt och formuleringsprivilegier av olika slag.
Ursäkta om jag kraschar den festliga och säkerligen übermysiga enigheten, men populism kan faktiskt inte bara förenklas till att representera ”allt dåligt” jämte skoskav, nazism och hagelstormar. Förekomsten av populism är en rätt viktig mätare på hur stor klyftan är mellan makthavare och folk. Och reaktionerna på Hägglunds populism visar på en ganska bred klyftjäkel.
Ty när de makthavare som stavas mina kolleger gör allt de kan för att omtolka, feltolka och ”ta avstånd” från så enkla budskap som ”lämna folk i fred”, ja då tänker jag att någonting har gått förfärligt snett. Är allt som många håller med om populism och grumligheter? Ska vi på allvar börja misstänkliggöra ordet ”Hej” också?
Då är vi ju bara just en elit som håller för öronen och sysslar med vår egen förfining. Och gud vet vad det bjuder in till i form av grumligheter, i ordets verkligt otäcka bemärkelse.