SDU letar sura socialdemokrater

Har nyss lyssnat klart på en debatt mellan SDU:s och MUF:s respektive ordförande Erik Almqvist och Niklas Wykman här i Almedalen. De fyra områden som debatterades var i tur och ordning ekonomi/jobb, jämställdhet, miljö samt integrationspolitik. Det sistnämnda blev också det tråkigaste, kanske mest för att man hört alla ramsorna förut. Det blir bara bjäbbigt när det kommer till integrationsdebatt och SD, tyvärr. Nålstick och höga tonlägen, men allt förblir ganska inkonkret – från båda håll.

Mest intressant blev diskussionen kring ekonomi och jobb, där man kunde se en ganska tydlig vänstervridning från SD-håll. Förvisso har man alltid vurmat för den svenska modellen, men nu är jakten på sura Metallarbetare och socialdemokrater väldigt tydlig. Alla soundbites och nyckelord är på plats. Det talas om arbetskraftsinvandring som tillåter ”vem som helst” att ta ”svenska jobb”, om låglönekonkurrens, lönedumpning och om att SDU motsätter sig en stor lönespridning etcetera.

Fackflirtarna står som spön i backen, kort sagt. Det står i ganska bjärt kontrast till hur SD-retoriken såg ut i valrörelsen 2006, då man hakade på den då heta diskussionen om fackets makt, om behovet av större proportionalitet gällande konfliktregler och om bättre förutsättningar för företagande och entreprenörer. Nu hör jag inget sådant från Erik Almqvist. I stället upprepar han en välbekant rödgrön ramsa om satsningar på forskning och utbildning. Detta ska rädda jobben på landsbygden. (Vilka jobb och var de kommer ifrån får vi inte veta, trots att Wykman verkligen försöker få svar.)

Almqvist slänger dock in en brasklapp och konstaterar att liksom man kan ha en nollvision i trafiken kan man ha en vision om att alla ska få jobb i sin egen hembygd, men det innebär – förstås – inte att man kan uppfylla visionen fullständigt.

Jovars. Den brasklappen behöver han, inte minst eftersom hans förslag för hur visionen ska uppnås är få och luddiga. Frånsett forskning och utbildning hör jag ett till konkret förslag och då handlar det om ”att se till att det finns fullgod kommunikation”. Till slut verkar SDU-ordföranden själv bli lite trött på sin brist på svar och begär irriterat att Wykman ska ”släppa den frågan”.

När debatten är över framstår det med stor tydlighet att Wykman vann. SDU saknar konkreta svar och tydliga ställningstaganden på de merparten av de områden som debatteras. Om det är någonstans jag kan tänka mig att SDU möjligen plockar poäng i den här lite speciella och politiskt nördiga miljön som stavas MUF-arrangemang, så är det sannolikt i diskussionen om jämställdhet. Alla vill inte, som Wykman, uppnå jämställdhet medelst ”aktiva reformer” och då är det – för en gångs skull – kanhända en styrka för Almqvist att han inte har så mycket politik att erbjuda.

Ska man förresten utse debattens bästa one-liner är det Wykmans lakoniska svar när Almqvist drar till med en klassikerpassus om ”det politiska etablissemanget”.

– För det första får man väl säga välkommen till det politiska etablissemanget. Mer etablissemang än att stå och debattera i Almedalen blir det väl inte..

Nej, det ”trumfkortet” är vi trötta på, Almqvist. Ta debatten, vetja.