Mona tar farväl av Jacko

Mona Sahlin verkade genuint ledsen när hon skrev om Michael Jacksons bortgång på Newsmill i fredags, och jag är verkligen inte ute efter att göra mig lustig över hennes sorg. Men farvälet till Jackson säger ovanligt mycket om hur tankarna går hos oppositionsledaren Mona Sahlin, eftersom det uppenbarligen inte är proffsen i staben som står för formuleringarna. Orden kommer från hjärtat. Och det visar sig att när Sahlin själv formulerar sina tankar och känslor i text – och håll i minnet att Sahlin gärna spelar ut kvinnokortet när hon får sin bildning ifrågasatt – kan resultatet bli såhär:

Mänskligheten vill kunna titta på det annorlunda. Men mest för att förfasa sig. King of Pop var en sån.

När blir normaliteten sedd som det kufiska? När blir likheten betraktad som det annorlunda? Det är i alla fall vad jag vill vara en del i kampen för. Att vi skall kunna säga, med all ärlighet i världen, att han eller hon gillar vi för att hon eller han inte är som mig. Det berikar och upplyfter mig.

Jag vet faktiskt inte vad det betyder. Och det innebär att åtminstone en av oss har lite dålig ordning på tankarna.