Politisk hjärtesorg

Vi som är lite politiskt överintresserade investerar gärna en del känslor, ibland lite för många, i det där med politiken, blocken och mätningarna. Det kan vara nog så frustrerande. Särskilt när det lag man håller på envisas med att göra en massa dumheter som man inte gillar – och som faktiskt inte passar in i lagets profil, om man säger så.

Ur mitt perspektiv är det sådant som när en borgerlig regering kramar Las, skäller på näringslivet, hittar på märkliga ägarpolitik för AP-fonderna eller sysslar med allsköns förmynderi som inte hör borgerligheten till.

Frånsett att hon efterlyser helt andra saker och efterlyser dem från andra partier, så kan jag verkligen sympatisera med Katrine Kielos ledare i dag i Aftonbladet.

Den bär på en upprörd och samtidigt bedjande frustration som jag känner igen väldigt väl. Det är helt enkelt politisk hjärtesorg när den författas som bäst:

”Skyll inte på media! Skyll inte på Moderaterna! Skyll inte på väljarna! Ingen lyssnar när ni pratar på det sättet. Ingen tror er när ni står och talar om att det som gick dåligt gick bra.

Väljarna är inte dumma i huvudet. Vi vet att Mona Sahlin har rynkor och att den ekonomiska krisen är så allvarlig att ingen rimligtvis kan uttala sig tvärsäkert. Vi fattar att ni är rädda, att ni inte riktigt vet hur ni ska fixa de där jobben. Att ingen riktigt gör det. Men vi hade önskat att ni gav oss hopp, inte var så förhäxade av er borgerliga tvilling.”

Om Socialdemokraterna inte går Kielos till mötes och skärper sig efter detta har de ett hjärta av sten. Det är ju helt uppenbart filmscensläge det här. Släng er tvekan överbord, det är dags att springa. Jaga rätt på henne på stationen, haffa henne på flygplatsen. Hångla på perrongen eller vid gaten. Slutet gott, allting gott.

Själv ska jag fundera på hur man beveker Schlingmann, Borg, Reinfeldt & Littorin att leverera ett liknande lyckligt slut…