Tur i oturen, kan man kanske säga

När jag skriver detta vet jag ingenting om hur det kommer att gå. Sent i kväll droppar resultaten in, men känslan är att valrörelsen i det här Europaparlamentsvalet faktiskt ligger några grader högre upp på termometern än 2004. Då var det ynka 38 procent som röstade. Förvisso fick vi senast i förrgår veta att bara var fjärde svensk kände till att det var val i går, men ändå, någonting har hänt. Det finns, som sagt, en ljus sida.

Bilden av ett massivt ointresse för EU, såväl medialt som hos väljarna, är så etablerad att ingen verkar se att vi faktiskt har börjat bry oss lite mer, veta lite mer. Bevakningen har varit bättre. Visst är kännedomen om alla kandidaterna låg, men å andra sidan – hur många känner till alla riksdagsledamöter?

Vi har långtifrån bara bevakningen att tacka för det ökade intresset. Alla opinionsmätningar inför valet har visat ett Piratparti på stadig tillväxt. I fredagens Sifo var PP största parti bland unga under 30. Oavsett om PP till slut landar på ett eller två mandat är de språng man har tagit en bedrift.

Visst. I EU-valen är det särskilt gynnsamt för småpartier. Folk tenderar att vara lite mer otrogna. Man missnöjesröstar och kryssar för att skicka signaler till sin regering eller sitt parti. PP:s goda tider kan därför inte ses som en absolut fingervisning om framtiden för partiet i sig. Däremot visar det tydligt att PP har bidragit till att engagera en generation. Man ska inte underskatta betydelsen av detta – vare sig när det gäller valdeltagande eller de signaler denna generation därmed sänder till de etablerade partierna.

Allt sammantaget börjar EU krypa inpå oss som politisk vardag och realitet. Att detta har skett genom ilska, heta debatter och skepsis mot dåliga förslag är inte bara dåligt – faktum är att det är sådant som lyckas tränga igenom apatin och skapa demokratiska och politiska uppvaknanden.

I någon mening har angreppen på integriteten och Piratpartiets förmåga att mobilisera i dessa frågor bidragit mer till Sveriges integration i Europapolitiken än Margot Wallströms informationssatsningar någonsin klarat av.

Tur i oturen, kan man kanske säga.