Det behövs hårdare tag mellan bjässarna

Hur ska man förklara att de två stora partierna inte går bättre? Moderaterna och Socialdemokraterna ligger i de inrikespolitiska mätningarna stabilt omkring och över trettioprocentsstrecket. Men när det kommer till EU-parlamentsval blir resultaten betydligt slakare. Varför?

Ja, inte beror det på smutskastning. Mycket av debatten de sista dagarna handlade annars om det. Bakgrunden var att S sade sig avstå från tv-reklam för att sådan skulle kunna leda till negativt kampanjande. Det var en lam förklaring av en oerfaren partisekreterare, men den gav ändå avtryck. Särskilt eftersom Socialdemokraterna hittills är det enda parti som ägnat sig åt smutskastning i reklamfilm, nämligen i regissören Roy Anderssons mästerliga små dystopier från riksdagsvalet 1985.

Socialdemokraternas bortförklaring öppnade för attacker. Följaktligen blev deras radioreklam kritiserad, för att den sade att ”Moderaterna och deras partikamrater i Europa vill att du ska konkurrera med lägre lön och minska din trygghet på jobbet”, och ”går kemikalieindustrins ärenden och sätter företagens vinster före miljö och hälsa”.

Oj. Om detta kallas smutskastning är det bara att be till tv-­guden att ingen producent kommer på tanken att spela in roasts för våra ledande politiker. Per Schlingmann och Ibrahim Baylan skulle väl börja lipa efter Henrik Schyfferts första häcklande vits.

Nu tassar politiker och kampanjmakare runt i filttofflor och utbyter artiga fraser, i vad som liknar en tävling i strömlinjeformade budskap. Extra tydligt blir det när det gäller EU eftersom de stora partierna har en samsyn om de grundläggande frågorna.
Minsta tjuvnyp kan leda till krigsrubriker. Undra på att väljarna söker sig till de små partierna som vågar ta i från tårna och därför upplevs som utmanande.

Och den dämpade stämningen smittar. I fredags deltog jag i ett lättsamt panelsamtal om EU-valet i Lantz i P4. Samtalet gled in på missnöjesyttringar, och Annika Lantz undrade om Sverige inte skulle behöva lite av den sorts protester som franska bönder brukar ta till. Skicka ett par lass dynga till Bryssel, helt enkelt, när vi är missnöjda.

Vi skickar ju Marita Ulvskog, sade jag.

Det blev alldeles svettigt inne i radiostudion. Precis som om elakheter vore något helt nytt.

Plumpt, visst, men nog är det rimligt att kunna skämta om eller beskriva motståndarens politik utan att behöva formulera sig som en statsvetare på stesolid?

Svartmålningarna och tjuv­nypen tydliggör skillnaderna mellan de politiska alternativen. De höjer temperaturen. Bristen på kamp mellan de stora partierna får folk att tappa intresset.