YouTubeOnsdag: Bergman hyllades utomlands, (S) fördrev honom

Få svenskar har betytt så mycket för landets kulturella rykte utomlands som Ingmar Bergman. Kanske är han rentav mer uppskattad utomlands än på hemmaplan. Den på Dramaten pågående Ingmar Bergman International Theatre Festival har enligt vissa artiklar haft lättare att locka den utländska publiken än den svenska. Om så är fallet är det symptomatiskt.

Ett tydligt exempel på Bergmans berömmelse är att han tidigt blev föremål för kärleksfulla parodier, som likaväl kan ses som hyllningar till Bergman som drift med honom.

Den tretton minuter korta filmen De Düva (The Dove) gjordes 1968 av de unga aspirerande filmarna George Coe och Anthony Lover, och hade en debuterande Madeline Kahn i en av rollerna. De skapade en roande mix främst av Bergmans klassiker Det sjunde inseglet och Smultronstället. Dialogen förs på låtsas-svenska, och lyckas med humor och stor känsla för den svenske mästerregissörens symbolspråk fånga vad som vanligen menas med ordet Bergmansk. Kortfilmen hade stor framgång på amerikanska art-houses, bland alla filmintresserade och studenter som vid tiden älskade svensk film.

I Sverige har det inte alltid varit lika lätt för Bergman. Visserligen har han hållits högt (man skapade exempelvis en hel statlig filmpolitik i syfte att få fram fler som han – utan resultat), men han drevs också ur landet.

I den definitiva skrytboken om honom, Regi Ingmar Bergman (Bokförlaget Max Ström, 2008) heter ett kapitel faktiskt Flyktingen. Där återges texter från Bergman själv och kännaren Peter Cowie om vad som hände 1976, då Bergman gick i landsflykt undan det svenska skatteväsendet. Bergman berättade själv hur det var den där dagen i januari, mitt under repetitionerna av August Strindbergs Dödsdansen, då polisen grep honom för ett påstått skattebrott gällande ett schweiziskt produktionsbolag.

Ingmar Bergman: ”Jag frågar hjälplöst om jag får lov att gå till mitt rum och hämta min rock. ’Då går vi tillsammans’, säger polisen. Och så går vi. På väg till mitt rum möter vi flera personer som tittar förvånat på den främmande figuren som går strax bakom mig. I reegissörskorridoren möter jag en kollega. ’Repeterar inte du?’ säger han förvånat. ’Jag har blivit haffad av polisen’, säger jag. Kollegan skrattar.

Då jag fått på mig ytterkläderna, får jag häftig magkramp och säger att jag måste skita. Polisen inspekterar toaletten och förbjuder mig att låsa dörren. Kramperna trycker ihop mig och jag ger ifrån mig länge och ljudligt. Polismannen har slagit sig ner utanför den halvöppna dörren.

Slutligen är vi beredda för uttåget ur teatern. Jag mår illa och beklagar i tysthet att jag saknar talang att svimma. Vi möter skådespelare och annan personal på väg till lunch i kantinen. Jag hälsar blekt. I växeln ser jag ett nyfiket flickansikte.

Vi kommer ut på Nybrogatan. En annan polisman kommer fram och hälsar. Han har stått posterad i korsningen mellan Nybrogatan och Almlöfsgatan för att enligt uppgift se till att jag inte skulle ha möjlighet att rymma.

Framför huset har skattedetektiven Kent Karlsson parkerat (eller hans kollega, jag kunde aldrig skilja de två herrarna åt, de var båda lönnfeta, bar blommiga skjortor, hade oren hy och smutsiga naglar). Jag sitter i baksätet mellan polismännen. Skattedetektiven Karlsson (eller hans kollega) kör.”

Peter Cowie: ”Fyrtio minuter efter det att Bergman lämnat teatern tillsammans med polisen så ringde den första reportern. Bergman genomgick ett tre timmar långt förhör innan han fick återvända – under poliseskort – hem till sin lägenhet på Karlaplan. Hans pass konfiskerades och polisen tog med sig andra privata dokument.”

”Bergmans rykte utomlands gjorde att alla besvärande detaljer kring anhållandet och sjukhusvistelsen redan hade nått förstasidor över hela världen. Så det var knappast förvånande att Bergman och hans advokat den 24 mars friades på alla åtalspunkter. I offentlighetens ögon tycktes hela affären vara över.

Men skattemyndigheten satte igång en ny vända med utredningar.”

”Till och med Bergmans vänner fick en chock när de öppnade Expressen den 22 april och fick se en lång artikel av Bergman med rubriken ’Nu lämnar jag Sverige’ där han gick till attack mot sina plågoandar som han namngav samtidigt som han nöjt försäkrade att han tänkte gå med på några uppgörelser. Om han nu var skyldig till skatteflykt så skulle han betala varenda krona. Men kontentan av artikeln var utan tvekan att Bergman ansåg att exil var det enda sättet för honom att fortsätta sitt arbete och bekämpa det han kallade ’en särskild slags byråkrati som växer likt en galloperande cancer'”.

Så har den socialdemokratiska kulturpolitiken fungerat i praktiken. Stora ord, men tivelaktiga resultat. Samma höst förlorade socialdemokraterna regeringsmakten för första gången sedan 1932. Några år senare beslöt Hovrätten att Bergman skulle betala 150000 i skatt, vilket enbart var 7 procent av det belopp som ursprungligen krävdes, och regeringen fick betala rättegångskostnaderna.

Ps: Detta inlägg är ett av Ledarbloggens många i serien YouTubeOnsdag, där vi varje onsdag guidar till webbens bästa rörliga bilder och historierna bakom. Tipsa oss om sånt vi missat!