REPLIK: Tore Berger om proggens drivkrafter

Kommentar till Per Gudmundsons Därför blomstrade proggen i Sverige i SvD den 17/5.

Det känns lite passivt att bara vara en person man hänvisar till i en debatt någonstans i det blå. I en tankefigur jag inte riktigt kan följa anses mina ”privata pengar” (som lånades ut till föreningsägda MNW) stå i någon sorts motsättning till ”proggen” (dvs. den folkliga musikrörelse som uppstod bland ungdomar i 70-talets början). Tjia Torpe skulle inte, av denna anledning, få ha en bild av perioden ”i mörkaste rosenrött” och hennes ögon inte få tåras.

Det är givetvis skönt att etablissemanget inte längre, med Stikkan Andersson, anser att MNWs framgångar berodde på ”kommunistiska pengar”. Och föreställningen om en marknad som verkligen skapar frihet för nya initiativ är intressant. Såvitt jag vet ingick denna föreställning i socialdemokratisk politik. Jag levde i denna tro. Kanske var det ett särskilt fönster i tiden, men det fungerade.

Småbolagen MNW och Silence lade märke till att distributionen på CBS-Cupol inte var effektiv. Försäljarna var ointresserade. Vi stod med ryggen mot väggen och den naturliga utvägen var att skapa en egen distribution. Enligt Håkan Lahger var detta steg unikt. I inget annat land ska ”independence”-bolag ha lyckats ordna sin egen oberoende distribution. I övriga Norden var det väl mer eller mindre breda partiförlag, medan i England och USA rådde etablerade kommersiella distributörer.

Det var naturligtvis samverkande orsaker till denna kreativitet, men viktig för framgången var nog den anarkistiska organisationen, där oberoende föreningar, skivbolag och spelställen kunde verka fritt och sluta avtal. Det byggde på entusiasm och idealism, och kanske mera på arbete än kapital. Det blev som det blev och varade så länge som det varade. Ingen överideolog styrde, trots försök från representanter för bokstavsvänstern.

I en sådan flexibel miljö finns det många som kan spela Allan och uttala sig vitt och brett. Man får ofta höra att ”MNW” skulle ha krävt ditt eller datt, politiskt korrekta texter eller mer amatörmässig musik. Diskussionen var fri och en del debattörer kanske felaktigt kom att uppfattas som representanter för MNW. Lyckligtvis finns det en katalog som entydigt berättar om en omväxlande och allt annat än sekteristisk utgivning.

Själv var jag sporadisk verksam med vissa produktioner, som Södra bergens balajkor, Göran Persson, Kåklåtar, Love Explosion och Solen skiner. Och förstås med Blå Tåget som sångare och en av fyra låtskrivare.

Nyligen fick jag förresten i SvD (en passant av Magnus Eriksson i en recension av Alf Arvidssons grundläggande ”Musik och politik hör ihop”) reda på att krönikelåten”Kalla Kriget” var elegant ihopkommen men ”grovt förljugen”. Och jag vet ju mycket väl att Truman inte gick på Molotov med visans första refräng ”Nu ska flaggan med stjärnor och med ränder…” utan förmodligen med all rätt skällde ut Molotov för ockupationspolitiken i Polen.

Tore Berger

(”Kalla kriget” spelades i radio av Åsa Moberg i hennes sommarpratarprogram. Producenten motsatte sig detta, varför hon blev sint och drev igenom den en extra gång. (Dokumenterat i Musikens Makt nr. 2 1973) Jag har funderat på om den överhuvudtaget blivit spelad annars, och om den därefter blev spelad någonstans. Frågan föranleds av att sånger som ”Enbomvisan” (om McCarthyistiska justitiemord) eller ”En postmodernistisk intrig” (om 80-talets ”ubåtskränkningar”) aldrig spelas i radio, trots att dom underliggande frågorna återkommer med säkra intervall. Det är snygga och lätt satiriska låtar som ingen producent skulle behöva skämmas för.)