Alla älskar Wetterstrand

– Nu får han väl ändå skärpa sig, var Maria Wetterstrands spontana kommentar i Korseld på att det före detta språkröret Birger Schlaug funderade högt kring fördelarna med att lansera Wetterstrand som de rödgrönas statsministerkandidat.

I partiledardebatten häromdagen framstod Wetterstrand som oppositionens avgjort starkaste kort och nu växer skaran som med Wetterstrands egna ord bör ”skärpa sig”. Före detta språkröret Lotta Hedström tar det varligt och nöjer sig förvisso med att lansera Maria Wetterstrand som ”vallokomotiv” för de rödgröna, medan S-bloggaren och debattören Erik Laakso går hela vägen och konstaterar att hon är en ”given statsministerkandidat”. Han skriver:

Men nu är det så att Maria Wetterstrand är den klarast lysande stjärnan bland våra svenska politiker på hög nivå. Hon är rapp, vältalig, snabbtänkt och blir aldrig ordet skyldig. Bredvid våra övriga partiledare från samtliga partier är hon i en klass för sig. Visst är Lars Ohly också kvick i repliken och vass i kommentarerna men Wetterstrand backar dessutom upp det med politik som inte bara är populism för en socialistisk medelklass. En sak som präglar Wetterstrand som saknas hos de övriga är att hon faktiskt lyssnar och formulerar moteld, inte bara väntar på sin tur att få ge de förberedda replikerna. Det kan vara en illusion men i så fall är det en synnerligen viktig egenskap för en ledande politiker.

Det är idel rosor till Wetterstrand i artikeln. Och det är i mångt och mycket välförtjänt. Hon är en i allra högsta grad kommunikativ och tydlig politiker.

Problemet är väl snarast politiken och det faktum att sådant som ibland låter fint och bra när det kommuniceras inte alltid är så toppen om man tänker efter lite. Det kan rentav sakna verklighetsförankring. Som till exempel när Wetterstrand i nämnda Korseldsintervju och förklarade att MP inte var emot all tillväxt, utan faktiskt kunde tänka sig tillväxt på vissa områden. Tillväxt inom kulturområdet var till exempel helt okej… Det är väl någonstans där som min beundran hakar upp sig.

Nåväl. Till och med Lars Ohly får alltså beröm för sin kvickhet i artikeln. Den enda som i princip blir utan lovord är – Mona Sahlin.

Ouch.