Jämn fajt. SVT förlorade.

I början var förvirringen stor, inte minst bland de politiskt überengagerade typer som debatterade partiledardebatten på Twitter medan den pågick. ”Var är EU-frågorna?”, frågade sig alla, men fortsatte träget att dubbeltagga sina inlägg med både #agenda och #euval – utifall att det skulle dyka upp något EU-relaterat.

En tid som kändes som en evighet ägnades inledningsvis åt att inte få klarhet i vilken skattepolitik de rödgröna tänker bedriva om de vinner valet 2010. I god tid före valet, mässade Mona Sahlin, alltmedan Lars Ohly spände ögonen i Alliansen och påstod att

– Ni har sänkt skatten för dem som tjänar mest men det går inte att mätta dem för de är giriga..

Nå. Så länge Sahlin har en lagkamrat som kallar sjuksköterskor och poliser för omättliga girigbukar kommer inte de rödgröna vinna några debatter, det är ett som är säkert…

40 minuter in i programmet lämnade så diskussionen landets gränser. Typ. I fem minuter diskuterades utlandets inverkan på den svenska modellen. Därefter fann SVT för gott att återvända till hemmets trygga vrå och förde raskt in samtalet på Miljöpartiets förslag om friår för unga. En suck av det djupare slaget undslapp mig i denna stund, ska erkännas.

Om Alliansen tog hem en förvisso ganska jämn match mellan blocken så var det Maria Wetterstrand som lyste klarast på oppositionens planhalva med stringenta resonemang och begripliga invändningar. Hon är dessutom den enda som klarar av att ge Alliansen rätt här och var, vilket inger trovärdighet – inte minst skapar hon då ett ännu bättre skottläge när sedan hon ger sig på det som borde vara en borgerlig regerings paradgren – företagande.

Det är faktiskt pinsamt för regeringen att det var Wetterstrand som både först och oftast tog upp småföretagens villkor som en annan sida av arbetslöshetsdebatten och som ett viktigt sätt att skapa jobb. Utan henne hade de rödgrönas trovärdighet varit ett fullständigt haveri, med ”mer pengar till kommunerna” som enda plan.

På Allianssidan var framför allt Jan Björklund i god och kommunikativ form, men även Fredrik Reinfeldt hade några vändor med Sahlin då han verkligen blixtrade till och visade engagemang. Sahlin fungerade för övrigt på ungefär samma sätt – ett par ögonblick av glans, men i övrigt långa tystnader som nästan föreföll planerade. Eller var det en slump att hon teg så länge när samtalet kom in på exempelvis Euron och fildelningen? Knappast, va?

Twitterförvirringen över den skrala tillgången på EU-frågor dämpades förresten så småningom, tack vare några rådiga länkar som sändes ut. I Göran Hägglunds senaste nyhetsbrev fanns nämligen förklaringen:

När vi tackade ja till att medverka sa redaktionen att temat skulle vara det stundande EU-valet. Nu har de ändrat sig, och det verkar som att det blir mycket nationella frågor och lite Europa. Synd tycker jag. Väljarna har att ta ställning till viktiga frågor om Europas framtida inriktning om bara ett par veckor. Det hade varit naturligt att koncentrera sig på dessa frågor.

Ja. Det hade varit naturligt. Kanske inte lika publikdragande, men däremot en, ni vet, publik service. SVT valde i stället att stå över ett tillfälle att sätta valet i fokus och öka valdeltagandet. Förvisso ställer SVT till med en särskild EU-debatt dagarna innan valet, men då talar vi alltså om en dag i juni, strax före nationaldagen, alltså en helg då folk kanske inte främst väljer TV:n framför andra upptänkliga nöjen. Dumt prioriterat.

Man skulle kunna säga att SVT i och med denna prioritering gjort sig något mindre förtjänta av benämningen ”public service”.