Replik: Fler okända hjältar

I SvD 5/5 skrev jag om
utställningen Det började i Polen med fokus på Solidaritet betydelse för
Sovjetimperiets sammanbrott. Det betyder naturligtvis inte att de okända
hjältarna i Polen var ensamma – och förloppet var komplext. Men det finns
förstås olika uppfattningar om vilken vikt enskilda händelser ska ges i
sammanhanget.

Ants Andersson vill lyfta fram balternas ledande roll – och jag
kan bara hålla med om vilken stor betydelse de baltiska folkens frihetskamp
hade. Personligen anser jag att dock de fria valen i Polen 1989 var en
avgörande vändpunkt.

Så här skriver Ants Anderson:

”När det handlar om
Moskvakommunismens sammanbrott var också exilpolacken påven Johannes Paulus II
en nyckelfigur. USA:s president Ronald Reagans rustningspolitik har
tillskrivits stor betydelse. Viktigt var också, att partichefen Michail
Gorbatjov ansåg sig tvingad att öppna Sovjetväldet för viss demokratisering.
Kommunismens sönderfall drevs på av flera aktörer, både maktens män och
maktlösa hjältar.

Att frigöra sig ur
Sovjetunionen måste ha varit den svåraste uppgiften. Frigörelseprocessen
inleddes i Estniska SSR redan 1987. Tack vare en viss vilsenhet hos Gorbatjovs
Sovjetmakt kunde ett stort frihetssinnat folkmöte hållas i Tallinn den 23
augusti 1987 (dagen för Hitlers och Stalins uppgörelse om Östeuropa 1939) –
utan att skingras av det normala milisvåldet. Vid olika möten i början av 1988
vidgades yttrandefriheten. Lettland och Litauen följde efter. Med kulmen
sommaren och hösten 1988 gick den frihetsrusiga Sjungande Revolutionen av
stapeln. I och med den baltiska Kedjan av människor mellan Tallinn och Vilnius
den 23 augusti 1989 kan den känslomässigt gripande ”revolutionen” anses
avslutad – utan bakslag.

Viktigast var kanske att
Estlands högsta sovjet i november 1988 röstade fram den så kallade
suveränitetsförklaringen, innebärande bland annat att Estlands egna lagar
skulle ha företräde framför allsovjetiska.

Detta var den egentliga inledningen
till Sovjetunionens sönderfall. Gorbatjov rasade av ilska ett tag, men estniska
politiker (flertalet var estniska patrioter i sitt hjärta) drev med stor
taktisk skicklighet och helt oblodigt igenom Estlands fullständiga frigörelse.
Lettlands och Litauens självständighetskamp var naturligtvis lika svår, det krävde
till och med offer i form av döda och sårade. Litauen förklarade sig
självständigt redan 1990.

Alltsedan Berlinmurens fall
i november 1989 har man låtit balternas ledande roll i nedbrytningen av
Sovjetmakten falla i glömska. Man säger att ”det började med Berlinmurens fall”
och år 2009 ses som ett jubileumsår. Kanske är det så, att små nationers
stordåd förblir småsaker för världshistorien. Men vad beträffar politiska
hjältedåd har de baltiska patrioternas prestationer få motstycken.”

I ett annat läsarbrev om de
Okända hjältarna gör Charles Dawson ett påpekande om upproret i Öst-Berlin
1953:

”Vad jag vill tillägga är att det uppenbarligen har glömts bort att det fanns
tusentals hjältar den 16 och 17 juni 1953, inte bara i öst Berlin utan i över
400 städer och omkring 600 firmor i GDR.
Över en halv miljon gjorde uppror.

Sovjet försökte kvästa upproret men trots det fortsatte oroligheterna till juli
1953. Omkring 13 000 ”provokatörer” arresterades och omkring 125 individer
dödades. Dessa uppror inspirerade sedan andra.”